Det är alltid en upplevelse att besöka Drottningholmsteatern. Teaterrummet, inklusive salongens numera falska stearinljusbelysning, spelar alltid en viktig roll och den publik som kommit dit för att uppleva det berömda, välbevarade teatermaskineriet blir inte besviken. Vågmaskinen snurrar under Miriam Treichls purpurklädda entré som Donna Elvira, molncharen blir förförarfarkost när Loa Falkmans Don Giovanni lägger in en stöt på den unga Zerlina (Susanna Stern) och den obotlige kvinnojägaren förpassas slutligen – och naturligtvis – dit han ska via tiljornas fallucka.
Men inte bara teaterdamm och perukpuder yr mellan perspektivscenerna i denna dramatiskt starka iscensättning. Barockinstrumentens träklanger spetsas därtill av ett mineraliskt, vokalt stjärnstoff från framförallt Marika Schönberg i rollen som Donna Anna. Denna gnistrande klarhet genomsyrar även spelet, som tar hennes våldtäktshistoria på fullaste allvar så att budskapet tränger igenom all teatralitet med ett slags upplyst realism.
På Drottningholm betonas att Don Giovannis sort hör till en svunnen tid och han görs tacksamt till en karikerad gubbsjuk adelsgubbstrutt på dekis av Loa Falkman.
Johanna Garpes tolkning hamnar på det viset lika nära Mozart som vår samtid och blir både underhållande och smart. Dagens publik har en medveten blick som trots ärkeförförarens självsäkerhet och de vackra kompositionerna knappast kan förbise att ett våldtäkt är en våldtäkt och ett mord är ett mord, men att klass och kön fortfarande kan vara avgörande faktorer i dylika tvister.
Men även om detta alltså inte är en sån där Don Giovanniuppsättning där man sitter och smyghoppas att huvudpersonen ska klara sig, att han väl ändå ska be om ursäkt och slippa undan helvetesstraffet, låter man sig likafullt förföras av teaterkonstens makt när Falkman släpper lös denna vinpimplande sexmissbrukare med sina briljanta, clownmässiga ursäkter och med fullfjädrad Commedia dell’Arte-support från Lars Arvidsons sång- och spelstarka – men visuellt krumryggade – Leporello.
Loading ...
