Ett familjedrama med utpräglad brittisk humor utspelar sig i ett hus på engelska landsbygden. Vår älskade Norman är egentligen en simpel Don Juan i skokartong som trånar efter svägerskor.
Uppsluppet dyrkar han upp den hämmade lusten. Skamlöst kysser han otrohetens läppar.
Alla älskar Norman på Norrbottensteatern är oförglömlig arenateater, inte minst för att dramat är uppdelat i hela tre pjäser, två akter vardera. Sex timmar teater! Ännu märkligare är experimentet att spela samma tidslinje tre gånger: allt utspelar sig unisont, bara miljöerna skiftar – från matsal till vardagsrum och slutligen trädgård.
Hur lyckas då Alan Ayckbourn hålla intresset levande om han redan i början avslöjar slutet? Lösningen är att stegvis ge koden till kombinationslåset. Bilden av den så älskade Norman förändras sakta. Dessutom skrattar man gott, framför allt i andra pjäsen, åt sådant som får sin förklaring från den första.
En kort bit in i showen har jag redan total respekt för ensemblen. Vilket fantastiskt arbete! Äntligen en komedi som man faktiskt skrattar till. Och äntligen brittiskt teaterarbete. Jag påminns om en udda musikupplevelse i Bulgarien under järnridåns tid. En glad orkester spelade rockmusik från väst. Men det blev ofrivilligt slaviska klanger. Ungefär som för orkestern i Bulgarien är det att spela brittiskt i Sverige.
Trots att Klas Östergrens översättning ger flyt saknas ju tonfall som finns inbyggda i engelska språket. Man behöver bara tänka sig Fawlty Towers på svenska för att ana svårigheten. Lägg därtill brittisk skådespelartradition plus läget där replikerna inte driver handlingen, utan mer är ledtrådar till karaktärerna. Om skådespelarna då börjar gena över gräsmattan och tramsa med någon figur de tror ska vara rolig, ja då gäspar publiken.
Men inte här. Mest imponeras jag av Mats Ponténs asexuella tolkning av Reg. Och den oförlöste veterinären Tom, spelad av Martin Sundbom, behöver bara komma in på scen för att hela hans vibrerande livsfrustration ska synas.
Vilket maratonlopp sedan! På topp ända in i slutscenen. Ingen tvekan i energinivån. För oss i publiken blir det snack i pauserna om vi ska överleva tokracet. Men det är aldrig några problem. Skratten håller oss levande ända fram till det bittra slutet.
Loading ...
