När jag går hem från Stadsteatern efter att ha sett Sverigepremiären av Don Juan i Soho lyser en veckotidningsrubrik i stora, rosa bokstäver genom ett Pressbyråfönster: ”Så vill vi bli förförda”.
Det är huvudpersonerna i en dokusåpa med giftaslystna mammor som tydligen talar ut om sina innersta och mest kinky sexfantasier (precis som om vi ville veta). Rubriken är symptomatisk när man talar om sex – kvinnor vill bli förförda, dvs övertalade till sex. Män är dem som förför, som övertalar, manipulerar och erövrar. Så funkar spelets regler och har alltid gjort. Och så länge inget händer på den sexuella jämställdhetsfronten kommer Don Juan-myten att vara aktuell.
Denna utgångspunkt måste också accepteras som en sanning om man ska lyckas svälja Don Juan i Soho.
Patrick Marbers uppdatering av Molières pjäs präglas av en väldigt nutida jargong. Don Juan kallas kort och gott DJ, han är den täta snubben med det bästa knarket som får flest brudar, medan betjänten Stan (Peter Gardiner spelar rollen som hos Molière heter Sganarelle) är en ynklig hang around som solar sig i sin herres framgångar mellan sina bitska kommentarer om densamme. Dialogen lyckas ofta fånga känslan av ungt, slängigt Londonsnack i Pamela Jaskoviaks översättning och DJ:s förförarrepliker klingar typiskt av fem-i-tre-ragg.
Som stilövning är pjäsen ganska roande, men dessvärre tycks inte Marber ha särskilt mycket nytt att tillföra beträffande innehållet. 2007 tänker jag att man bara måste kommentera den här patologiske sexmissbrukaren bättre och åtminstone lyssna mer på kvinnorna i hans nu digitaliserade katalog för att finna relevans i stoffet. Maria Sundboms Elvira är visserligen förfärad över insikten om hennes äkta man, men hon kan inte låta bli att slicka sig om munnen när hon berättar hur skickligt han förförde henne.
Att spela Don Juan är knappast något lätt företag om man som skådespelare uppfostrats till att försvara sin roll. Hans världsbild baseras på att det finns två sorters människor: de knullbara och de oknullbara, och detta tillkännages med sexisthumor à la Austin Powers. Björn Kjellmans gestaltning av huvudpersonen blir av förklarliga skäl en karikatyr, som spelmässigt är riktigt underhållande, och uppsättningen känns som en tecknad serie om en Stureplansprofil. Undantaget innebörden som detta epitet har kommit att få efter senaste tidens uppmärksammade våldtäktsrättegångar och diskussioner om det råa klimatet för unga kvinnor i krogsvängen.
Där jag ser ett öppet mål för diskuterande fördjupning kring den hårfina gränsen mellan ”erövring” och ”våldtäkt” bommar regissören Richard Günther så grovt i sin läsning av samtiden att jag helst vill skrika. Istället har han valt en gyllene omväg, lyfter fram Marbers samtidskritik i form av en attack mot bloggvärldens mest ointressanta avseenden, vilket försvarar DJ:s inställning till att ”sköt dej själv och skit i andra” är den rätta filosofin. Vi påminns knappt om vilka konsekvenser den här smittspridaren rent logiskt måste ha orsakat under sin framfart med tre nya kvinnor om dagen. Och jag tänker alltså inte bara på de psykiska.
Sex är ansvar och det är terapi den här sexmissbrukaren behöver, ingen jävla gud.
Loading ...
