Drag i salongen

Mäkta omsusad i Berlins historia är den litterära salongen. Den upplevde sin storhetstid i början av 1800-talet, och drevs i allmänhet av kvinnor. Den tyske bildningsborgaren riktigt ryser av välbehag när han hör namnen på dessa parnassens drottningar, en Dorothea Schlegel, en Henriette Herz eller Rahel Levin-Varnhagen. Deras halvoffentliga bjudningar stod i centrum för den mäktiga konstnärliga epoken i den tyska historien, romantiken. Otaliga är de författare och konstnärer som besökte eller uppträdde på dessa illustra damers bjudningar: E.T.A Hoffmann, Charmisso, Mendhelson Bartholdy, von Arnheim, Kleist och Heinrich Heine. Det är talande; konstnärerna var män, kvinnorna deras värdinnor.

Ändå erbjöd dessa ”Bureau d´esprit” ett slags frirum för kvinnor, bortom de samhälleliga normer där kvinnan inte förväntades ta några initiativ och heller inte obehindrat kunde röra sig över könsgränserna. Det offentliga rummet behärskades av män; politikens rum, handelns, militärens. Men här – i salongen – ofta i värdinnans hem, kunde kvinnor, även unga och ogifta, och rentav judiska som Varnhagen och Herz, spela de ledande rollerna som organisatörer, kontaktförmedlare och inspiratörer.

Oväntad återuppståndelse
Tvåhundra år senare har Berlinsalongen fått en häpnadsväckande renässans. I slutet av nittonhundranittiotalet återuppstod den, återigen driven av unga kvinnor. Man talar idag mycket om nätverk, och kanske kan man se salongsrenässansen som ett svar på ett behov av närmare personliga kontakter i en alltmer medialiserad kulturmiljö.
Mest känd av Berlins salonger idag är utan tvekan Britta Gansebohms litterära salong på Podewilteatern i stadsdelen Mitte. Driven av min obotliga nyfikenhet tog jag mig dit en kväll i april i år för att ta mig en titt på denna nygamla trend som har blivit så populär att den till och med har blivit omskriven i Burda.
Kvällens gäst är en så kallad generationsförfattare; Florian Illies, en trettiofemårig journalist från Frankfurter Allgemeine Zeitung, som har väckt en viss uppmärksamhet med en bok betitlad ”Generation Golf”. Varken Golf (Wolkswagen, inte sporten), generationsböcker eller Florian intresserar mig särskilt mycket, däremot salongsfenomenet. Och det blir faktiskt ganska livat efterhand som kvällen skrider.

Kända besökare
Britta Gansebohm, en charmerande kvinna på några och trettio, säger sig vilja odla ”en demokratisk samtalskultur”, och det är precis vad det handlar om. Det är långt ifrån någon traditionell litteraturläsning som kräver ett arsle av järn och ett gudomligt tålamod för att besökaren ska överleva. Här är det diskussion som gäller. Ett hundratal besökare brukar dyka upp de två gånger i månaden som Gansebohm slår upp dörrarna för sin salong. Och precis som på Herz eller Varnhagens tid hittar man författare också i publiken, en Judith Hermann, en Peter Waverzinek eller Cathrin Röggla, för att inte tala om vanliga intresserade, en hop journalister och rent av ett par politiker.

Härligt respektlös publik
Rummet är rätt dunkelt, tända ljus brinner, sammetsdukar pryder borden, stämningen är medvetet gotisk-romantisk, Poe och Hoffmann skulle ha stormtrivts. I ett hörn finns en bar där folk kan köpa vin eller öl för en spottstyver, men folk dricker inte särskilt mycket. De polemiserar desto mer. Den stackars generationsförfattaren får rejält ”på moppo”, redan på Varnhagens tid var den litterära publiken svårflirtad och debattglad, och det hela känns befriande annorlunda än till exempel de svenska litterära aftnar jag har besökt, där något hermetiskt och religiöst härskar och gör allting så vansinnigt långtråkigt.

Efter att Illies läst är det alltså inte tal om någon frågestund, utan om vild debatt. Författaren blir rentav utskrattad och utskälld av ett par grupper i publiken. Jag hör till och med ett och annat spontant burop. Fattas bara ett par ruttna tomater, tänker jag. Salonierskan Gansebohm verkar stormtrivas där hon flankerar generationsförfattaren i änden av salen, inte på ett podium, det hade förtagit salongseffekten och förvandlat tillställningen till en traditionell läsning där författarens dominerande roll speglas i det faktum att han eller hon befinner sig på en högre höjd än publiken.

Salongen som kontaktkälla
Själva läsningen varar inte mer än fyrtio minuter, diskussionen däremot det dubbla, innan generationsförfattaren kastar in handduken och lokalen förvandlar sig till en allmän diskussionsklubb, där salonierskan Gansebohm går runt och presenterar människor för varandra, och ser till att alla är glada, och en del är rent av går och blir kära i varann eller äntligen får träffa den där bokförläggaren eller skådespelerskan de drömt om att få träffa så länge.

Berlin har idag ett trettiotal salonger av skiftande karaktär: litterära, politiska, kulinariska, feministiska, lesbiska, även en queersalong för transsexuella (fattas bara i Berlin), och så förstås ett par politiska. En del håller till i offentliga lokaler, andra i hemmen. Alla har sina stamgäster, eller habituéer, som man säger i salongssammanhang. Det är trevligt så det förslår, och kanske kunde någon försöka göra något liknande i Stockholm – eller varför inte i Falkenberg.