Dramalabbet

Här träffar jag Martin Geijer. Han är glasögonprydd och spänstig, dessutom initiativtagare till Dramalabbet – ett centrum för ny svensk dramatik. Det är ett par veckor kvar till teaterfestival på Kulturhuset. Då presenterar Dramalabbet tio nya pjäser av dramatiker från Luleå i norr till Helsingborg i söder. De tio vaskades fram bland 106 bidrag i en tävling förra sommaren.
I ett rum strax intill pågår repetitionerna av Rasmus Lindbergs pjäs ”Den fantastiska tigercirkusen” under ledning av regissören Anette Norberg. Tre skådespelare – Francisca Löfgren, Caroline Rauf och Bengt Nilsson – medverkar. Till Dramalabbets fasta projektgrupp på fem personer har ett femtiotal skådespelare, regissörer, scenografer och andra medarbetare knutits för att kunna genomföra festivalen. En samling eldsjälar som jobbar i stort sett gratis med hopp om belöning i form av en ny och levande svensk dramatik.
– Vi tror att teaterns utveckling handlar om texterna, säger Martin Geijer. Det finns ju förstås formmässiga utvecklingsmöjligheter också, men för att förnya teatern måste man börja hos dramatikern. Och vi vill att teatern ska handla om vår tid och vår värld. Vi vill tydligt kunna relatera till det vi ser på scenen.
Han har själv ett förflutet i Stockholms improvisationsteater, men frilansar sedan några år tillbaka som regissör. 1997 drog han i gång en manustävling för ny ung dramatik på Klara soppteater. Fyrtio bidrag kom in men bara en enda vinnare fick sin pjäs uppsatt.
– Det tyckte jag var synd, så jag och skådespelerskan Ann-Sofie Rase började gå i gång. Vi pratade om att jobba med kortare repetitionstider för att ge många luft. 1998 bildades Dramalabbet som förening och sen dess har vi jobbat med festivalen i sikte.
Målet är att sätta liv i nyskrivna alster som annars riskerar att för evigt samla damm i byrålådor runt om i landet. Först i mötet med en publik blir det tydligt hur en text fungerar och hur den kan förbättras, menar Martin Geijer.
– Det finns en diskrepans mellan folk som skriver och deras erfarenhet, deras möjlighet att få sina verk uppförda. Vi vill vara ett forum som skapar den erfarenheten.
Våren 2000 lider det visserligen ingen brist på nyskrivna pjäser på Stockholms scener. Stadsteatern har hela sju nya svenska verk på repertoaren. Tillkommer gör föreställningar på Boulevardteatern, Teater Plaza, Scenario och Salieri.
– Men det där tror jag är tillfälligt. Det är en våg att satsa på nyskrivet just nu, men nästa höst har till exempel Stadsteatern rysk höst, och då tror jag inte att det blir så mycket nyskrivet svenskt.

Mossig Shakespeare
Martin Geijer talar fort och engagerat om den nya teatern. Teatern som en spegel av vår egen tid. Klassikerna i all ära, men ärligt talat, menar han, vad säger de oss i dag?
– Personligen är jag mer intresserad av nuet. De flesta Shakespearepjäser är tråkigt dramaturgiskt uppbyggda och alldeles för långa. Och det är ganska segt att genomlida en fullfjädrad Ibsenföreställning. I långa partier händer det faktiskt inte så mycket. Det måste hända saker på scenen.
Och att hitta berättelser som skildrar vår egen tid kräver aktiva insatser.
– Visionen är att kunna jobba som Royal Court Theatre i London där vi har varit på studiebesök, berättar Martin Geijer. De försöker leta reda på folk som har något att berätta. De trycker upp affischer och ölunderlägg där de efterlyser pjäser från den asiatiska minoriteten i London eller från sjuksköterskor, poliser, invandrare, kommunalpolitiker. De riktar sig till folk för att komma i från den där medelklasscentreringen, att det är de etablerade i storstäderna som skriver.
En vision som sagt, men hur är det med mångfalden i Dramalabbets festival? Det krävs inte särskilt starka feministiska glasögon för att slås av den manliga dominansen bland pjäsförfattarna. Bara två av de tio vinnande bidragen har skrivits av kvinnor. Mannen framför mig vid köksbordet ler lite generat och börjar förklara.
– Det var bra att du observerade det. Vi blev chockade själva när vi upptäckte att det nästan inte var några kvinnor bland vinnarna och skäms lite över det. Vi hade läst pjäserna utan att kolla på namnen så mycket. Efter urvalet gick vi tillbaka och läste de kvinnliga texterna igen, men det råkade vara så att de inte var lika bra. Jag tror inte att det beror på hårt inövade patriarkala mönster i Dramalabbet. Statistiskt sett kom 60 % av allt inskickat material från män och många av de tjejer som skickade in hade skrivit för korta pjäser.
Men kvinnligt eller manligt, ungt eller gammalt – egentligen är det oväsentligt för Martin Geijer.
– Jag är intresserad av att författaren har något att berätta. Jag har hittills inte sett att den nya dramatiken behöver komma från 22-åringar. Den mest vitala texten vi spelar på festivalen heter ”Intake” och är skriven av en 52-åring.

Trollar med resurserna
Tio nya pjäser får kött och blod under de arton festivaldagarna. Ingen har fått mer än två veckors repetitionstid.
– Det skulle kosta för mycket att repetera en enaktare i sex veckor. Och pjäserna spelas bara tre gånger, inte 30 gånger. Tre gånger klarar man på inspiration.
En hel del inspiration och kreativitet krävs också för att få bidragen från landsting och kommun att täcka festivalens alla omkostnader. Likt Lars von Trier och hans filmiska blodsbröder arbetar Dramalabbet efter en ekonomisk dogm.
– Ja, Dogma 95 hade ju också ekonomiska orsaker från början. Det handlar om att ta bort allt som kostar utom det absolut nödvändigaste – att dra ned på repetitionstider, på scenografi, på dramatikernas ersättning för verket och på speltiden. Att använda de resurser som finns på teatern genom att spela på andra tider än de ordinarie och använda redan avlönad personal som skådespelare.
På sikt hoppas Martin Geijer att Dramalabbet ska bli en alltmer nationell organisation – att den nya dramatiken både ska skrivas och spelas i Filipstad såväl som i Stockholm. Dessutom vill han gärna se en pulserande scen för nyskriven dramatik i huvudstaden.
– Det saknas ett ställe där det produceras ny dramatik hela tiden. Ett ställe som kokar och där det sker en tillväxt och finns ett omlopp på regissörer, dramatiker, skådespelare.
Men hur blir det med hållbarheten? Blir inte dramatik som bara skildrar det allra senaste väldigt flyktig?
– Så var det ju på Shakespeares tid också. Det mesta spelades aldrig igen. Men det som är bra överlever. Den politiska dimensionen i Fröken Julie är helt försvunnen i dag, men däremot har pjäsen något allmänmänskligt, som fortfarande gör den intressant.
– Och det är ju inte meningen att vi ska skriva för framtidens museer, fortsätter han bestämt. Vi vill spela teater som ger folk tröst för att det handlar om dem. Det är viktigt att man som ensemble ser sin publik.