Man blir nostalgisk av att vara död
Och även speglat i andra förstlingsverk under hösten med teman som fetma (Mitt liv som tjock) och Bulmia (Sockersyndromet). För om 90-talet andades relationsdrama är 2000-talet rektaldramernas era. Och frågan är: kan vi gå djupare än så här?
Jag ska förklara mig: i pjäsen Man blir nostalgisk av att vara död av Gustav Tegby, tvingas huvudpersonen Jakob inte bara att spela klädjeopardy in på bara kalsongerna, utan redovisar också offentligt antal hångel och knull. Utan att avslöja för mycket blir han dessutom intill övergrepp grovt utnyttjad i ett vetenskapligt experiment. Gränsen mellan fiktion och drama suddas ut när Jakobs innersta privatliv blottas i direktsända nyhetsinslag och tillslut står han framför oss, endast iförd… Ja, den som går på föreställningen får se.
Om oss och LRT – lilla röda tråden
I Om oss av Nasim Aghili blir övergreppet på privatlivet ännu större när ett regelrätt och heterosexuellt samlag genomförs mitt framför betraktarens ögon. Huvudpersonerna tillfredställer varandra genom oralsex på scenen , bara sporadiskt avbrutet av högläsning ur någon veckotidning som ger heta sextips. Problemet är att i just detta pars fall fungerar inte tipsen eftersom könsrollerna i sängen är ombytta: hon är den dominerande och han den som tar emot.
I den tredje föreställningen under festivalen, LRT – den lilla röda tråden av Iris Smeds, ges en mer förhöjd och allmängiltig blick på tillvaron, en liten pekoral med antika referenser till såväl en loppis-Ariadne i sliten bröllopsklänning och en havande Oidipus, men långsökt skulle man kunna trycka in Oidipustemat i min rektalteori.
Blicken vänds inåt. Inte bara på kroppen utan också in i den. Teater på 2000-talet som rektal röntgen. 1 -0 till media som på allvar försöker leva upp till Andy Warhol-devis ”15 minutes of fame” för alla människor på jorden.
Sammantaget går jag ut från festivalen med känslan av att ändå vara en ganska lyckligt lottad 60-talist. För även om Drutten och Gena i svartvitt sög då det begav sig, så var det ändå aldrig fråga om att Drutten skulle sätta på Gena på någon Robinson-Ö, eller att Pojken med guldbyxorna skulle vara med i Idol 2004 och bli jättekänd och tjäna massor av pengar. De var liksom bara Drutten och Gena och Pojken med Guldbyxorna, helt utan prestationskrav. Där har 80-talistgenerationen ett stort problem att brottas med: medias våldtäkt av jaget.
Loading ...
