Dramaten: norway.today

”Jag heter Julia. Jag tänker snart begå självmord”. En spröd flickgestalt sitter på scenkanten och skriver så det rasslar om tangentbordet. Desperat, beslutsam. Och mycket medveten om att hon blottar sig för världen. Kontaktannonsklichén ”Tacksam för uppriktiga svar” kommer således väl till pass. August svarar och de båda inleder en cyberflirt med nattsvarta undertoner.
   Båda vill fly det förljugna livet, tristessen. Men det är med fåfäng iver de närmar sig varandra via sina tjutande modem – ingen av dem tycks fullständigt ha mist hoppet om att finna något äkta. Mattias Silvells August är en jordnära yngling som kanske bara tillfälligt har tappat fotfästet. Frida Westerdahls Julia är skörare, på tonårsflickors vis. Båda spelar med en överrumplande närvaro och uppriktighet. Tillsammans med regissören Sofia Jupither har de timrat en uppsättning som på ett allmänmänskligt vis balanserar mellan bråddjup och skämtsamma trivialiteter.
   Lejonkulan har effektivt förvandlats till platsen där det oåterkalleliga ska ske, en 600 meter hög klippa med avgrundens rand invid den upplysta fondväggen. Men något händer. Inför döden överrumplas ungdomarna av naturens kraft och av en närhet och nakenhet som de båda har längtat efter. Och det märkliga inträffar att de med självmordet som drivkraft tycks hitta något som liknar ett svar på frågan om livets mening.