Dramaten: Riddartornet

Den lekfulla och samtidigt melankoliska dialogen mellan Maria Bonnevie och Rebecka Hemse (pjäsens Mathida och Clara) bygger lika mycket på koreograferad rörelse och utnyttjande av scenrummet som på en sinnrik, distanserad hållning till 1800-talsversen. Det är inte så mycket Dunérs och dramaturgen Magnus Florins modernisering som sätter orden i relief mot fondväggen, utan ett tonfall eller en markerad tonlöshet hos skådespelarna. De romantiska svulstigheterna reciteras kallt som formler; den verkliga passionen lever i bisatserna, sånglekarna och de tablåer som de två flickornas framfart bromsas upp i.
   När incesthistorien väl rullar igång – unga Mathilda tvingas bli sin fars brud för att sona moderns otrohet – kopplas The Royal Dramaten Method på, skådespeleriet tar över från poesin och Karl Dunérs geniala grepp om scenen förvandlas till regigrepp och scenerier.
   Men o så skönt det är, Riddartornet, före syndafallet.