Dramaten: Strömming på Cattelin

Så är Lucas Svenssons och Emil Graffmans (regi) Strömming på Cattelin också en föreställning som smälter långsamt i hjärnan, ungefär som en trerättersmiddag.
   När jag först ser den saknar jag dramatisk nerv, ett snabbare tempo, ja kanske ett tätare manus, men inser att jag bara är offer för min egen snabbkonsumerande tid. Först flera dagar efter gör sig föreställningen påmind i form av doftminnen som piptobak, lite granris eller ett fuktig fårskinnsmössa. Och alla Dagermännen växer i respekt. För det jag först tyckte var mer koncept och mindre dramaturgiskt funktionellt (eller kanske bara ett sätt att engagera arbetslösa skådespelare i teaterns fasta ensemble)är ändå genialt: fyra skådespelare för att gestalta Stig Dagermans komplexitet och olika åldrar är en perfekt idé. Och det jag först tyckte var klaustrofobiskt beträffande det slutna hotellrummet med murriga Bruno Liljefors-plagiat som enda spelplats är förstås, i sann Sartre-anda, det enda rätta för att gestalta ett tillstånd mer än en berättelse.
   Men visst är tempot långsamt och tuggmotståndet för den icke Dagerman-initierade stort. Då kan man trösta sig med att räkna antalet skrivmaskiner som hotfullt dunsar ner från taket i en härligt övertydlig metafor för författarens prestationsångest.