Dramatikern i fokus

Bengt Liljenberg har tidigare i sitt författarskap berört teater i böckerna Svenska stycken efter Strindberg och Hundra spelår. I sin nya bok riktar han strålkastarljuset tvärs över scenen, långt bortom kulisserna, rakt på dramatikerna. Med dem i fokus har han levererat en känslig och viktig skildring av svenskt teaterliv under senare hälften av nittonhundratalet.

Bokens första del tar upp dramatikerna i mötet med kritiker, teaterchefer och regissörer; en veritabel katalog över otrevliga refuseringar, maktfullkomliga chefer och dramatikers rättslöshet. Gemensamt för pjäsförfattarnas situation under dessa decennier tycks ha varit det omöjliga i projektet att få sin dramatik uppsatt. Och i de sällsynta fall man blivit spelad, har man inte sällan mötts av en nådlös kritikerkår som genomgående verkat reagera på varje nytt teatergrepp med massiv motvilja. Bengt Liljenberg ger otaliga exempel på detta, alltifrån Wilhelm Moberg som hamnade på kuranstalt efter brutna löften och okänsligt bemötande, till Norén, som efter att ha fått sin debutpjäs nedsablad, ger kritikerna rätt i intervjuer och säger att han hädanefter enbart ska skriva poesi.

Boken fungerar som en översikt och referenspunkt för den som dels vill se hur mycket den svenska dramatiken förekommit på landets scener under åren 1960 – 1990, men den ger även en inblick i det komplicerade spelet mellan dramatiker, regissörer, kritiker och teaterchefer vid varje uppsättning.

Efter att ha läst Dramat, dramatikerna och verkligheten förstår man att dramatikerna också hade det svårt förr. Den stora skillnaden tycks bestå i att pjäserna och teatern som sådan på den tiden tilldelades ett verkligt utrymme, blev omskriven och debatterad och var en viktig del av sin samtid. Dagens teaterkritiker är måhända inte lika snäva och konservativa, men å andra sidan tycks de inte heller vara lika angelägna. Jämfört med kritikerna under sjuttiotalet, verkar dagens kritikerkår räkna bort teaterns roll som spegel för verkligheten. Idag kritiseras inte budskapet i en uppsättning – det finns inget innehåll som kan uppröra eller engagera – utan det enda som iakttas är formen, uttrycket i sig.

Tyvärr spekulerar inte Liljenberg vidare i hur det kommer sig att den samhällskommenterande roll som teatern hade under sjuttiotalet fullständigt kom av sig under åttiotalet, utan nöjer sig med att konstatera att teatern förmodligen kommer att överleva trots att den befinner sig i en konstant kris sedan dess. Eftersom det är uppenbart att Bengt Liljenberg är mycket kunnig i den svenska teaterhistorien är det synd att han inte ger sig in i en fördjupad analys av hur teatern skulle kunna få en stark position i ett framtida samhälle, hur en möjlig utveckling skulle kunna te sig. Man undrar om den negativa utvecklingen har ett samband med dramatikernas förlorade makt – nuförtiden sätter man ju snarare upp en regissör än en pjäs.