Infundibulum är det roliga namnet på trattformade organ i människokroppen. Infundibulum är också titeln på det belgiska musik- och cirkuskompaniet Compagnie Feria Musicas charmiga föreställning, som hade urpremiär 2009 och som under den gångna helgen på Dansens hus
uppfördes för allra sista gångerna.
Jo, en stor trattliknande träanordning – det skulle också kunna vara ett jättelikt slagverksinstrument – hänger över Dansens hus stora scen och därmed är vi inflyttade i huvudet på regissören Mauro Paccagnella. Där är det småtrevligt med livemusik, men ingen vidare ordning. En jätteklädhög skräpar runt och akrobaterna tycks inte riktigt veta var de är på väg. Roligt har de i alla fall. De skrattar högt åt varandra och sig själva då de tvärt emot alla tyngdlagar promenerar runt på den lutande tratten. Det är ett skratt som smittar – och det är förstås meningen.
Infundibulum sägs vilja gestalta det märkliga tillståndet mellan dröm och vaka. Det förklarar möjligen de lätt surrealistiska tilltagen i föreställningen, som till stor del bygger på överraskande komiska poänger. En av akrobaterna finner plötsligt ett par ben i klädhögen. Så ett par till. Vi skrattar, men det är händelser, som – precis som så ofta i drömmen – saknar specifik dramaturgisk förlösning.
Efter en lös och lite loj inledning höjs intensiteten, både i musik och rörelse. Trombonen blir kvitt sin sordin, vevliran och slagverket hittar fram till musikalisk energi och akrobaterna ägnar sig åt halsbrytande konststycken i linor och trapetser. Teman flimrar förbi – som ett skevt maktförhållande mellan en kvinna fastspänd i lina och en i tratten stadigt förankrad man, som hårdhänt knuffar runt henne. Höjdpunkten är en av de kvinnliga akrobaternas nummer med tyget, som i det här faller är en mängd hopsydda skjortor. Undan för undan virar hon sig ut från lager på lager av klädskal, tills hon till slut hänger uppochned med brallorna bokstavligen nerdragna.
Ungefär då faller tratten isär. Världen är uppochnedvänd och ofullständig. Men rätt dråplig och komisk ändå.