Dreamland på Kungliga Baletten

Kungliga Balettens hösttrippel Dreamland får mig att undra om det inte är hög tid för kompaniets ledning att vakna upp ur sin törnrosasömn och inse att såväl dansare som publik befinner sig i ett turbulent tvåtusental där dansens främsta uppgift inte är att bara vara vacker.

För det är vackert, i synnerhet i Nacho Duatos Por Vos Muero till traditionell spansk renässansmusik. Utan att förlora förankringen i nuet omsätter Duato element från spansk renässansdans i dansarnas kroppar, som han ömsom klär på och av – kanske en reminiscens av dödens avklädande. Sin vana trogen använder Duato sig av en suggestiv ljussättning som fångas upp av scenografins och kostymens närmast sammetslika blågröna färger som liksom omfamnar dansarnas kroppar. Med Göran Svalberg i spetsen tolkar dansarna verket med stor känslighet och det blir just så vacker och rörande som dikten som är grund för verket antyder. Men Duato för också in en lågmäld humor som likt guldstänken i ljusscenografin ger verket dynamik genom att skapa kontrast mot dess dova grundton.
   Trots detta går det inte att bortse från att Por Vos Muero i jämförelse med till exempel Arcangelo som Duato presenterade i Göteborg för något år sedan är ett vackert divertissemang som saknar den komplexitet och det djup som skulle ha gett dansarna möjlighet att visa sin verkliga kapacitet.
   Vackert är också Niels Christies verk Before Nightfall även om det tycks ha passerat sitt bäst före datum. Ett intryck som dock kan förklaras av den bristfälliga instuderingen som hämmade lördagens föreställning. Till verkets fördel talar det faktum att Katja Björner och Shinobu Sakaguchi faktiskt lyckas ge liv åt koreografin och under några ögonblick får musiken, Bohuslav Martinus dubbelkonsert, koreografin att vibrera av intensitet. Men det sker allt för sällan för att det skall förmå motverka det övergripande intrycket av stel skönhet.
   Med tanke på drömmens djärva kast känns titeln Dreamland rätt ironiskt vald eftersom Matjash Mrozewskis nyskapade koreografi för sju dansare domineras av en stor förutsägbarhet. Osjälvständigt följer koreografin musiken och det anonyma rörelsematerial Mrozewski presenterar är hämtat huvudsakligast från den neoklassiska balettens skafferi. Dansarna gör sitt bästa men de förmår inte dölja det faktum att den här koreografin inte motsvarar deras nivå – den hade passat bättre på Kungliga Svenska Balettskolan – och ingen dansare kan göra mycket åt en koreografi där behovet av att uttrycka något verkar vara helt frånvarande.