Esther gillar inte Esther, och vice versa. När Esther, 5 1/2 år, ska gå med sin morfar och hälsa på sin morfarsmor, beklagar hon sig över konstiga karameller som ”smakar bajs”, över otrevliga lukter och rinnande ögon.
Gammel-Esther tycker å sin sida att barnbarnsbarnet pratar konstigt och har stirriga ögon.
Avståndet över tre generationer är alltså utgångspunkt för Emma Broströms barnpjäs. Det hela blir en liten feelgoodmoralitet om hur vi kan nå fram till varandra trots åldersskillnader. Lars Melin är en regissör som kan det där med humoristiska inslag och varm stämning.
Efter en inledning som känns lite för replikburen för att riktigt nå fram till målgruppen fyra- till sjuåringar kommer föreställningen loss i en riktigt spexig höjdpunkt.
Esther den yngre får pensionärerna på hemmet att leka ut i en fantasi som tillfälligtvis utplånar vardagens gnälliga, understimulerade lunk. Josefin Izamo gör lilla Esther till en ovanligt välartikulerad och självsäker förskoleflicka, medan Hans-Peter Edh och Bo-Christer Hjelte spelar storartat som ett par krumeluriga gubbar med hemliga drömmar.
Just genom drömmarna får även gammel-Ester, förtroendefullt spelad av Annika Lundgren, klart för sig att barnbarnsbarnets respektlösa frimodighet kan bli en brygga av kontakt och förståelse. Hennes dröm om att bli nattklubbsprimadonna kan förverkligas med den gränslösa fantasins hjälp.
Föreställningen är relativt konventionell barnteater. Men tack vare avspänt spel och humoristisk grundinställning blir det ändå en innerlig och underhållande upplevelse, förhoppningsvis även för den yngsta publiken.
Loading ...
