Cirkustältet är litet och trångt blir det. Musikerna spelar och övar medan publiken väntar på att det ska börja. De har inte riktigt hunnit bygga färdigt manegen och åsnan blev stulen på väg upp från Paris där deras tält annars brukar stå. Det enda djuret i cirkusföreställningen är en vit katt. Artisterna går och pysslar och några vilda barn springer runt manegen.
Plötsligt stiger musikerna fram och spelar och sjunger snabb, zigensk musik. Elförstärkt fiol, dragspel och en trasig hemmabyggd kontrabas som saknar en sträng. En liten flicka håller en mick intill stallet på basen, men tröttnar efter en stund och gör något annat. Den äldsta kvinnan i familjen sjunger starkt och underbart och det är många höga kollektiva tillrop under numren
vi får se: trapets, jonglering, lindans och kautschukkonster.
Orkestern som motor
Cirkusakterna är ganska opretentiösa men ibland blixtrar det till av fara och man hör suset i publiken. Orkestertrion spelar hela tiden. Det är traditionella zigenska låtar i rasande tempo. Ibland lugnar de ner sig och spelar långsamt och sensuellt till de mer poetiska trapetsnumren.
Den lilla cirkusorkestern är föreställningens självklara motor och musiken är helt organisk och integrerad i cirkusnumren vi ser. De följer artisterna som en skugga; ökar, håller igen, bråkar och hurrar. Som en stor musikalisk, vattenmanet. Cirkusdirektören passar på att stjäla en hundralapp ur violinstens byxficka medan denne läxar upp basisten.
Kärlek och värme pulserar från den zigenska cirkusfamiljen Bouglione. Detta är inte nycirkus och inte heller Cirkus scott. Cirque Tzigane är min dröm om cirkus.
Loading ...
