Det äkta paret Alice och Edgar sitter under stora tygsjok när föreställningen tar sin början. Jag får en känsla av att de är två marionettdockor, som vaknar till liv när tyget dras undan för att utföra det spel de är dömda att spela om och om igen.
Tegelstenar som rasar ner från ovan och ihållande ljud av vatten som droppar illustrerar det äktenskapliga förfallet, i Marta Cicionesis scenografi. I detta rum där yttervärlden endast kan nås via en brant trappa har den före detta aktrisen och artillerikaptenen skapat sitt eget privata lilla helvete. Vänner, barn och släktingar har skrämts på flykten och det trätande paret är utlämnade åt varandras uppfinningsrika djävulskap.
August Strindberg har ju inte snålat med orden utan snarare tagit i så att det knakar när de båda fångvaktarna släpps loss på scenen. Och regissören Staffan Olzon har tagit fasta på absurditeten i dramat, men tar också ett steg mot surrealismens drömvärld. Ciconesis scenografi och Iben Wests ljus skapar nämligen en värld bortom naturalismen som annars präglar detta drama. Känslan av att vi som åskådare befinner oss mellan dröm och verklighet infinner sig snabbt.
Jag tappar visserligen tråden emellanåt och vissa saker förstår jag inte alls – som en del av musikvalen och de koreografiska inslagen. Men det är något som känns friskt och upplyftande med denna uppsättning och som berör mig på ett djupare plan, jag bryr mig på allvar om de tre olycksfåglarna på scenen.
Michael Segerströms Edgar är långt ifrån den högfärdigt gapande kaptenen som annars förknippas med rollen. I Segerströms gestaltning blir han till en kutryggig, slug liten gubbe i sliten kofta med en påtaglig glömskhet. Katarina Zells Alice bär på en sorgen bitterhet över att livet inte blivit som hon tänkt sig. Elakheterna hon spyr ur sig kommer rutinmässigt, som något hon bara måste säga. Jag får en känsla av att hon inte menar hälften. Både Alice och Edgar blir till två människor att tycka om.
Anders Granströms Kurt, en nervöst gestikulerande man, så mån att vara de båda till lags att han nästan utplånar sig själv till en början, innan han lyckas resa sig och fly från parets frätande hat.
Under premiärkvällen finns dock en del saker som inte känns helt färdiga: tempot i andra akten kan behövas dras upp, repliker memoreras och allt för yvigt gestikulerande dras ner. Men detta är förhoppningsvis något som kommer att rätta till sig under spelperiodens gång.
Loading ...
