På Teater Sesam får barn uppleva äkta, scenkonstnärligt hantverk. Allt är genomarbetat: från det proffsiga skådespeleriet och det smarta scenbygget till de lyriska illustrationerna som poppar upp bakom de fina handdockorna i centrum. Nya föreställningen Alice återkomst till underlandet känns som ett stort, levande dockskåp där man får kliva in – om man vågar. Miljön är nämligen minst lika märklig och skruvad som i inspirationskällan; Lewis Carolls klassiska bok.
Att ha läst Alice i underlandet innebär både plus och minus när man bänkar sig på Teater Sesam. Boken är ingen klassisk berättelse utan ett slags drömspel med ett antal lyckade, absurda miljöer och karaktärer som kommer i Alices väg. Vem känner inte till kaninen och hattmakaren? Vem har inte hört talas om kortlekshovet? Att få till motsvarande magi med delvis nya figurer och scenarier är milt sagt en utmaning. Och även om Teater Sesam producerar en ny, skojig variant på det legendariska underlandet och dess invånare, så når man som väntat inte hela vägen manusmässigt.
Därmed inte sagt att det inte håller som drömspel. Själva Alice är perfekt gullig och modig i famnen på Lisa Johansson, som ger henne fint, mjukt rörelsespråk och klar stämma. Den härliga Vita drottningen är charmant och skrämmande i skön kombination. Med hjälp av Anna Engberg gör hon föreställningens maffigaste entré med sin ståtliga längd, sina bleksiktigt rödmosiga drag och sin perfekt teatrala röst. Den tokige hattmakaren är med som igenkänningsfaktor, och rundar av äventyret.
De animerade filmerna och bilderna som stundom svävar fram längs väggarna knyter dels an till originalsagan, dels förhöjer de nuet med sin poetiska kvalitet.
Alice återkomst till underlandet tar pedagogiskt avstamp i en nutid där barn väljer bort traditionell utomhuslek för att spela datorspel. Visst är tanken lite präktig, men för många barn är den säkert ny, och uppfriskande. Tanken slår mig i första scenen, när barnen i publiken börjar ropa ”Mario! Mario!” så fort melodin från det kända spelet med den lille mustaschgubben får illustrera skådespelarnas spelberoende. Publiken vet precis vad det handlar om. Gnälligt konstaterar jag att Alice kanske är det närmaste de kommit att leka med kottar.
Loading ...
