Pam Gems Queen Christina från 1977, här i Sofia Fredéns översättning, snackar feminism med lika stora bokstäver som varumärkesförstoringen av namnet Kristina i Jenny Kronbergs ljust draperade scenrum på Stockholms stadsteater. Öppningen är manifestlik – problemet att Gustav II Adolfs tronarvinge är en kvinna löses genom att hon uppfostras till man.
Vanna Rosenbergs Kristina blir ett burleskaktigt och bredbent dragkingbevis på att kön inte är något man föds till, utan något man uppfostras till. Men visar att även ett stöveltrampande, genusteoretiskt extremfall som Kristina kan tvivla och behöva ompröva sina beslut. Alltså inte bara när det gäller tronen, utan också när hon efter ett liv av bröllops- och barnvägran inser att hon faktiskt visst vill ha barn.
Å ena sidan gillar jag att sån här manifestteater får utrymme på Stockholms stadsteaters stora scen, och ännu mer när det görs i form av en så här visuellt tilltalande uppsättning med både klänningssvass och snyggt ljus. Å andra sidan tvingas jag hantera en besvikelse över jämförelsen med Farnaz Arbabis betydligt mer lössläppta och konstnärligt intressanta Drottning Kristina-projekt på Uppsala stadsteater förra året.
I Uppsala bjöds vi på en kollektiv scenkonstlek kring Drottning Kristina som begrepp och fenomen. Där skedde ett spännande sceniskt undersökande av eftervärldens bilder av Drottning Kristina i ljuset av dagens genusdebatt.
I den här uppsättningen av Pam Gems pjäs, som vilar mycket på samma värdegrund, känns det som att regissör Arbabi, trots uppblandningen av Jenny Wilsons inspelade, elegantsvala R&B-kompositioner med budskapsförstärkande sångtexter, låtit sig begränsas allt för mycket av manuset. Som i sin tur är uppbundet vid en en rätt traditionell form, tyngd av långrandiga sjok och historiekronologi.
Loading ...
