Drottningholmsteatern: Dans-Vurmen

Tänk er en scen som hämtad ur en kostymfilm av bästa märke så har ni Dans-Vurmen på Drottningholmsteatern. Alla, från dansare till garderobiärer, är tidstroget klädda, det är bara vi i publiken som påminner om nutiden.

Kvällens föreställning kom till prick 1800, d v s i början av Napoleonkrigens tid, därför finns här en ståtlig soldat av det snitt som Jane Austen var svag för. Kriget har gjort honom till en modern man och därför har han inte mycket till övers för sjuttonhundratalets snirkligt tillkrånglade danser. Hans kärestas pappa däremot lever kvar i den gamla tidens ideal då en riktig man skulle kunna dansa och därför motsätter han sig bröllopet. Upplagt för komplikationer med andra ord, men precis som hos Jane Austen löser sig allt med lite kvinnlig finurlighet och de unga tu får varandra på slutet.
Men innan dess har publiken både haft roligt och sett vacker dans. I rollen som Herr Duléger, den mer dansgalne än dansbegåvade pappan, knixar Christian Rambe till de komplicerade stegkombinationerna så att man knappt förstår hur han håller sig på benen. Han har gott stöd av sin slöe men dansbegåvade betjänt Pasmoucheté som görs av Kungliga balettens roligaste dansare, Mikael Mengarelli. Anna Valev och Nicolaus Fotiadis dansar det unga kärleksparet så vackert att de skulle kunna vara hämtade ur en Austen roman.
Det märks att dansarna trivs ute på Drottningholm, och vem gör inte det, att för några timmar känna sig förflyttad till en svunnen tid är en förtjusande upplevelse.

Lena Andrén