Drunknad satir

Ibland sitter man i en teatersalong och undrar varför teaterchefen inte har satt stopp för uppsättningen. I fallet med Svinrik har man då praktiskt nog svaret mitt framför ögonen: för att hon är upptagen med att vara med och leka på scenen.

Den konstnärliga ledaren Martina Montelius har inte bara skrivit och regisserat den nya pjäsen Svinrik utan spelar alltså även en av rollerna, den ständigt pruttande pappan i den svinrika familjen Berfont.

På en så hyllad och prisad scen som Teater Brunnsgatan Fyra, med en likaledes hyllad och prisad dramatiker och regissör som Montelius, är det väl inte mer än rätt att man någon gång ska få prova på att göra något dåligt? Så tja, om målet med uppsättningen är som det framstår – att göra teater som är så som folk som säger sig hata teater tror att det är – så är det här ett lyckat projekt. Troligare är kanske att den ursprungliga ambitionen helt enkelt bara har slarvats bort.

För den uttalade sådana är nämligen att undersöka hur man blir om man har ett överflöd av pengar. Denna undersökning görs i en sorts gränslös, improvisatorisk, äckelfrossande satir som blir en utflippad friteaterkusin till tv-serien Pappas pengar eller en grumlig invertering av Joakim Pirinens pjäs Familjen Bra.

Vi möter en verklighetsfrånvänd familj utan moral, empati eller livsglädje. Berfonts gör vad de har lust till, dock utan minsta tillstymmelse till lust. Det kan vara att skänka nyfyllda hundbajspåsar i stället för pengar till uteliggare eller att naivt leka bisarra lekar med dödlig utgång.

Det här låter roligare än vad det är, i praktiken har nog ensemblen betydligt roligare än publiken. Både manus och regi följer minsta infall, än hit än dit utan synbar motivering. Dramaturgin är svårföljd men platt, det hela är för otydligt och rörigt och satiren drunknar.

Det finns en scen som fungerar bra. Det är när Anna-Lena Efverman slipper sin otacksamma roll som klichén utländsk hemhjälp, med namnet Offerkoftan, och får gå in med hull och hår i att gläfsigt gestalta den borgerliga familjehunden som älskar arbetarlitteratur, och som står och diskuterar politik och röker på med grannhundarna, gestaltade av Montelius och Kalle Westerdahl. För övrigt är det Efvermans och Westerdahls spelpersonligheter som får mig att stå ut i en hel timme.