Dubbel damDmitri Bertmans uppsättning av Spader dam tar fasta på dubbelheten: de mörkaste tankar kan döljas bakom frasande sidenkjolar. Här kvällens grand old lady, Ingrid Tobiasson.
Recensioner [2009-05-25]

Dubbel dam

Spader dam av Pjotr Tjajkovskij
Scen: Kungliga Operan
Ort: Stockholm
Regi: Dmitri Bertman
Medverkande: Stefan Dahlberg, Hillevi Martinpelto, Ingrid Tobiasson, Karolina Blixt, Hovkapellet med flera
Scenografi och kostym: Hartmut Schörghofer
Länk: Kungliga Operan


RECENSION/OPERA. Dmitri Bertman säger sig kunna iscensätta vilken text som helst. Efter att ha sett hans vemodiga uppsättning av Pjotr Tjajkovskijs Spader dam på Kungliga Operan är Ditte Hammar benägen att tro på det.

Den fattige officeren Herman älskar adelsdamen Lisa och försöker bli rik genom kortspel för att våga fria till henne. När han hör ryktas om att Lisas mormor känner till tre magiska lyckobringande kort blir han som besatt av att ta reda på hemligheten.
   Men turkorten visar sig bära på en förbannelse.


Denna sorgliga historia har blivit ännu mera vemodig i Dmitri Bertmans regi. Inte bara Herman, utan snart sagt alla är här olyckligt kära, med en genialisk lesbisk twist. Bertman tar nämligen fasta på dubbelheten i Spader dam. En till synes glättig visa döljer en hemlig hjärtesorg. Med kärleksfull ironi visar Bertman att de mörkaste självmordstankar kan döljas bakom frasande sidenkjolar.


Kostym och scenografi är läckert surrealistiska och för tankarna till Sofia Coppolas film Marie Antoinette. Hisseffekterna i scengolvet används med kanske lite väl stor förtjusning (jag tror jag räknade till över tio tillfällen då människor eller möblemang hissades upp eller ner).
   Hovkapellet spelar elegant, mer franskt graciöst än ryskt desperat.


Kvällen största behållning är Karolina Blixt som är helt fantastisk i sin roll som trånande hovdam. Med klar stämma och häpnadsväckande graciösa armar trollbinder hon publiken de korta stunder hon är på scenen. Rösten är som ett spjut inlindat i sammet och hon har, trots sin ungdom, kontroll över sina både starka och subtila uttrycksmedel.
   Subtil och sublim är också kvällens grand old lady, Spader dam själv, Ingrid Tobiasson. I en grandios soloscen, sittande i ett badkar, beskriver hon sin ungdom med en röst som sakta liksom förångas och försvinner.


Stefan Dahlberg gör en passionerad Herman, med en varm, levande klang. Han låter mera som en baryton än en tenor. Över huvud taget är det en viss brist på riktigt maffiga höjdtoner i detta sångarlag. Men det kompenseras av närvaro och känsla.
   Den här föreställningen lyckas med konststycket att fördjupa Pjotr Tjajkovskijs redan djupa melankoli. Dmitri Bertman leder ett radikalt eget operahus i Moskva och säger sig enligt programbladet kunna iscensätta vilken text som helst, ”till och med telefonkatalogen”. Det tror jag också att han kan.

Ditte Hammar

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (0 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare