Dunkersåpa

Denna dokusåpa har tidigare uppförts på fler ställen i landet och kommer förmodligen att fortsätta gå på repertoar så länge som det svenska kulturlivet styrs av politiker och tjänstemän, inte av utövare.
   Turerna kring omorganisationen av Dunkers kulturhus har satt Helsingborg på den nationella kulturkartan, men knappast på ett smickrande sätt. Inskränkt och okunnig bypolitik är väl den sammanfattning som ligger närmast till hands. De officiella orsaksförklaringarna till varför Dunkers framgångsrika verksamhet måste omorganiseras varierar. Sjunkande publiksiffror, fastän Dunkers har skyhöga besökstal jämfört med många andra kommunala kulturhus i landsorten. Brist på samordning mellan kommunala kulturorganisationer, fastän ansvariga chefer förtrytsamt hävdar att de visst samarbetar. En samordningsfixerad konsultutredning, vars resultat underkänns av alla de utredda. De inofficiella förklaringarna är mera trovärdiga.

Kulturnämndsordföranden Anders Lundström tycker att Dunkerschefen Niels Righolt är en dum dansk som presenterar kultur som ingen (läs: Anders Lundström) tycker om och begriper. Populistiska insändarstormar mot vissa konstutställningar ger politikerna kalla opinionsfötter, hur lite representativa dessa självutnämnda talesmän för folksmaken än är.
   Att omvandla Dunkers till en filial av hembygdsmuseet är rent ut sagt korkat, det kan inte sägas för många gånger. Konsekvenserna för scenkonsten i nordvästra Skåne är dessutom allvarliga, eftersom Dunkers har fungerat som den enda alternativa teaterscenen i Helsingborg.

Inget ont om Helsingborgs stadsteater. Men den kan knappast utgöra hela teaterlivet i en så befolkningstät landsdel. Helsingborg saknar egna frigrupper, men ibland har ändå Dunkers kunnat fungera som scen för gästspel. Främst på barn- och ungdomssidan, men någon gång även vuxenproduktioner.
   Att utveckla den verksamheten ytterligare, kanske knyta fria utövare till Dunkers mera regelbundet och gärna i form av genreöverskridande samarbeten med bildkonsten, hade varit en kvalitetsstärkande åtgärd. I motsats till Lundströms och kulturchefen Disa Åbergs hemvävt inskränkta identitetsdrömmar.

Än värre är det att Dunkerskrisen pekar på en inbyggd maktkonflikt i det svenska kulturpolitiska systemet. Ett verkligt fritt kulturliv innebär en fara, eftersom det ifrågasätter huvudmännens, det vill säga politikers och ämbetsmäns auktoritet. Dessa ser sig gärna som allmänhetens företrädare, men begreppet allmänhet är besvärligt på kulturområdet, och förresten så ska konstkulturen per definition motiveras med exklusiva kvalitetsargument, inte med vaga eller populistiska majoritetsomdömen.
   För kulturbyråkratin är styrsystem ett viktigare begrepp än konst, för det sistnämnda förstår man sig inte på. Därför är Helsingborg en varningsklocka för övriga landet.

Just när jag skriver detta kommer nyheten att en enig kulturnämnd sagt ja till det minst sagt sönderkritiserade omstruktureringsförslaget. Politikers och tjänstemäns grepp om kulturen ska stärkas till varje pris. Och de som har minst inflytande över besluten, det vill säga utövarna, är också de som drabbas hårdast när makten pekar med hela handen.