Först blir jag lite rädd. Mia Skäringer, ena halvan i den geniala humorduon Mia och Klara, bjuder på enmansshow och hur cool hon än är när hon skuttar in på scen i urvuxen bikini så känns det inledningsvis alldeles för tunt. Som att hon står där med all sin humortalang och ett material som taget ur vilken mammablogg som helst: lite självförakt, lite kroppsnoja, lite dålig förälder-humor.
Vilken tur att det lyfter.
Och som det lyfter. Det är med allvaret som Mia Skäringer vecklar ut hela sin hjärtskärande potential och lockar fram skrattet som är granne med gråten.
I Dyngkåt och hur helig som helst driver hon det där till gränsen för vad man står ut med. Berättar fullkomligt hårresande historier ur sin uppväxt, om en riktigt vidrig våldtäkt till exempel, som om det var roliga historier, vänder på en femöring och blir figuren Gulletussan, neurotisk hårfrisörska känd från tv-serien. Och på det sjunger hon med stor känslighet en sång om barnet som ingen någonsin sa förlåt till trots all skit hon utsattes för och klämmer tårar ur publikens ögon.
Så ger hon en alldeles ny dimension till livspusselkrånglet, skilsmässan, barnen – allt det där vi alla ältar just nu men ingen annan så det skär på det sättet. Så att det syns att kvinnoroll och snusfingrar innanför tonårstrosan har allt att göra med utbrända småbarnsföräldrar.
Efter paus får vi dessutom träffa en alldeles ny karaktär, Ann-Marie, som blivit omgjord i TV4 och funnit glädjen med Kay Pollack och nu är sammanbitet inriktad på att välja det positiva livet att hela hon vibrerar av återhållen ångest.
Det är så roligt att jag inte vågar skratta av rädsla för att missa något.
Loading ...
