Den i Bryssel baserade amerikanska koreografen Meg Stuart gästar Dansens Hus med Do animals cry. Verket hade urpremiär i april i år och kan beskrivas som ett dystopiskt familjecollage med humoristiska inslag präglade av en lika frejdig som mörk humor.
Mitt på scenen står en överdimensionerad rosa hundkoja och högt över den svävar en likaledes överdimensionerad gammaldags takkrona. Två föremål som markerar att här finns ett hem (vovve, villa … ). Föremålen omges/skyddas av en stor tunnel av grenar som vältrar sig i fonden av scenen.
I inledningens dunkel hukar en grupp iförda myskläder intill hundkojan. De påminner om en hundflock. Men när ljuset tilltar ser jag att de inte är människor som försöker föreställa hundar utan människor som har hund – var sin hund, som de kallar på med olika (allt mer ekivoka) namn.
Kanske är det en familj, föräldrar och vuxna barn med eller utan ingifta partners. Kanske är det bara en grupp individer som råkat hamna i samma hus. I vilket fall framgår snabbt att det är en rejält dysfunktionell grupp.
Om och om igen spelas ickefungerande relationer upp och varje gång är det lika njutbart att uppleva hur Meg Stuarts motspänstigt knyckiga koreografi tolkas av de sex dansarna. Dansare med ett starkt personligt uttryck, som Anja Müller, som likt en kraftfull lejoninna ger sig hän åt de understundom rätt brutala relationsduetterna.
Müller är också involverad i verkets mest berörande del. En inspelad dialog mellan mor och son där sonen frågar varför hunden blev avlivad och när han får svaret att det var för att den åt för mycket frågar om han också kommer att bli avlivad om han äter för mycket.
Dialogen fångar familjelivets mörka sida, närheten som bryter ner respekten för individens okränkbarhet. Djur gråter förvisso inte … men de kan inte heller njuta av att under två timmar vältra sig i dysfunktionella relationer.
Loading ...
