Under loppet av två år hittade man 21 tonåringar i samma lilla stad som hade hängt sig. Ingen kunde förklara varför, men det verkade som om självmordsoffren hade en koppling till varandra.
Bridgend blues av kompositören Olov Olofsson och librettisten Christina Ros bygger på en sann historia som utspelade sig i Wales för några år sedan.
Operan börjar i en grå, dyster stämning och fortsätter sedan att skifta i olika nyanser av grått under två timmar. En efter en beslutar sig huvudpersonerna att ta livet av sig.
Det är svårt att förstå varför de fattar det beslutet, vi får knappt se något av deras liv, varken med deras familj eller i skolan.
Istället är det själva självmordsprocessen som står i centrum. Hur ungdomarna vacklar fram och tillbaka tills de till slut bestämmer sig, hur de ser det som något ädelt och modigt att ”våga” hänga sig.
Eftersom vi aldrig får lära känna någon av ungdomarna ordentligt känns skildringen ganska platt. Samtidigt ger operan en suggestiv gestaltning av den totala meningslöshet, eller meningsvakuum, som tonåringarna verkar befinna sig i.
Musiken är dubbelbottnad, orkestern spelar svängig kabaretartad brassmusik men sången är modernistiskt spattig. Jag saknar sångburna melodier, de ligger här hos orkestern istället för i sången.
Mot slutet brister den sista överlevande tonåringen i gänget äntligen ut i en vacker aria, men i övrigt saknas just riktiga operaarior, där karaktärerna får blomma ut i sina känslor. Här är sången hänvisad till korta repliker, mera likt ett filmmanus än en opera.
Musiken är snyggt orkestrerad, med tungt brass och kontrabas som stöder pianots löpningar. Den bygger i långa partier på några få repetitiva byggstenar, ofta med blueskänsla.
Sången är förstås ojämn, som väntat vid ett elevuppspel, men några sjunger riktigt bra och samtliga har ett allvar i sin närvaro, som bidrar till att detta uruppförande trots sina brister blir till en dyster, men stark, upplevelse.
Loading ...
