E som i enmansföreställning

Ensam skådespelare på scen – bara han/hon, texten och publiken.
   Enmansföreställningar gör anspråk på att komma nära, vara mer äkta. Så har också genren ofta använts för att berätta något djupt personligt. Det går en våg av ”det här har jag varit med om”-föreställningar över landet just nu. Gärna skapade av unga, kvinnor och invandrare – de som inte känner sig välkomna i de stora teatersammanhangen, på de stora scenerna. Kanske inte heller vill vara där eftersom deras erfarenheter inte tillmäts något värde i Strindberg-, Tjechov-, Shakespeareland.
   Kanske har stå upp-boomen under de senaste decenniet banat vägen – roliga killar på Norra Brunn bevisade att det går att hålla publiken fängslad bara med sig själv, en pall och mikrofon.
   Men rötterna till dagens enmansföreställningar går betydligt längre tillbaka. Under det sena 1700-talet uppstod genren monodrama som en hybrid teaterform i Europa. Med musik, deklamation och pantomim försökte man skapa en ny sorts teater. Musik och tal skulle förstärka varandra. Hundra år senare använde sig Strindberg av det suggestiva greppet att låta en ensam röst framföra texten i t ex Den starkare där dock en stum roll fanns med på scen.
   Senare tog Beckett upp bollen i Krapps sista band och etablerade enmansföreställningen som en genre för självrannsakan och introspektion, men av det konstnärligt maskerade slaget. En linje som förvaltats här i landet av allas vår Thorsten Flinck, från Natten före skogarna på Dramaten 1992 till årets Doktor Glas.
   På senare tid är det istället det rent självbiografiska, eller politiska, som dominerat enmansföreställningarna. Lotti Törnros och Lo Kauppi gör teater av sina erfarenheter, Shima Niavarani av sin övertygelse.