När den franske nya romanen-företrädaren och filmaren Alain Robbe-Grillet, som dog 2008, var hedersgäst under Fantastisk filmfestival i Lund 2007, visades en handfull av hans filmer. I samband med visningarna broderade han ut sina tankar om det icke-linjära berättandet och konstaterade att ”man existerar via det man kastar ut” (en blinkning åt filosofen Edmund Husserl.)
En av de filmer som visades var Sverigepremiären av L’Eden et après (Eden and After), Robbe-Grillets första färgfilm från 1970. I den kliver vi in i en värld av Piet Mondrians strukturerade primärfärgfält och hallucinatoriska utflykter till dunkla industrilokaler och solsvedda nordafrikanska sandöknar. Och av kvinnokroppar i minikjolar eller inga kjolar alls. Robbe-Grillets dragning till kvinnlig nakenhet, gärna med inslag av sadomasochism och blod, är omvittnad.
Finska konstnären Henna-Riikka Halonen arbetar oftast med film. När hon nu iscensätter L’Eden et après performativt på Lilith Performance Studio i Malmö görs det utan direkt hjälp av filmmediet. Visserligen visas en dokumentärfilm i vilken deltagarna i Eden, the pow(d)er of fear problematiserar begreppet rädsla, men filmen verkar lite vid sidan av.
Centralpunkten hos Halonen är precis som i filmen kaféet Eden, där uttråkade studenter söker spänning genom utmanande lekar och beteenden. Filmens verklighetsrubbande pulver, som ingjuter vanföreställningar i den som sniffar det, serveras här som spetsade drycker. Tokdans till Pharrell Williams hit Happy blir det mest livaktiga inslaget innan spelledaren slår tärningen för att utse offer och förövare. Iförd ögonbindel och med revolver i handen skjuter en av deltagarna en annan till döds. I ett annat skede avlider en slumpmässigt utvald deltagare av den förgiftade drycken.
Den loopade verklighet som vi upplever inuti performancen (förloppet börjar om från början vid en given tidpunkt) korresponderar på ett intressant sätt med Robbe-Grillets filmkonstruktion. I avsaknad av ett traditionellt narrativ byggs filmen kring upprepningar, mönster, färgkombinationer, variationer, speglingar, symmetrier. Upplevelsen, resultatet, beror på hur vi tolkar våra observationer. För att göra en återkoppling till Husserls fenomenologi: Vad du ser är vad du får.
I ett angränsande rum står två kvinnor i likadana svart klänningar och blonda peruker, den ena målar samma motiv om och om igen. Det blåa och vita i målningen förlängs i en korridor, där vi längre fram möter två nakna kvinnor i svarta peruker. De går varandra till mötes, härmar och speglar varandras rörelser.
Halonens omtagning av L’Eden et après är betydligt mindre skräckfylld, och köttsligt spekulativ, än förlagan. ”Space devoted for thinking”, skriver lärarinnan på svarta tavlan i rummet bredvid kaféet, och just att teoretiskt pussla ihop de olika intrycken blir den huvudsakliga aktiviteten under vandringen genom rummen.
Men det finns också ett par inslag som kittlar på ett mer fysiskt plan. Dels hur besökare och aktörer till en början glider samman och den ovisshet som det ger upphov till. Dels de godtyckliga ögonblick när aktörerna en efter en närmar sig en medspelare med ögonbindel och ryggen mot väggen; om de väljer att smeka, slå, slicka eller skrika är upp till dem. Hur långt de är beredda att gå avgör var och en av dem, där och då.
Loading ...
