Suzanne Ostens uppsättning av Edvard den andre är en föreställning satt i ständig rörelse. Innan vi vet ordet av har gradängen där vi sitter börjat rotera. Runt oss rör sig skådespelarna, ständigt på väg, på ett likaledes roterande löpband. Rörelsen utgör inte bara en källa till ständiga överraskningar utan illustrerar också hur gränserna sakta men säkert löses upp – allting flyter i Ostens värld.
Det är kring kung Edvard II och hans unge älskare Gaveston historien bokstavligen snurrar. Edvards motvilja mot att föra krig och faiblesse för kärleken från en annan man gör honom dömd till undergång. För Christopher Marlowes pjäs är lika mycket en berättelse om gränslös kärlek som om gränslöst hat. Den krigshetsande adeln, spelade av skådespelare av båda könen, utgör ett koppel rasande hundar, anförda av Gustav Deinoffs morrande Mortimer.
Visst illustrerar skådespelarna snarare än de besjälar sina karaktärer, men det hindrar inte att Rikard Wolffs Edvard berör i sin omvandling från jollrande förälskelse till förtvivlat hämndbegär. Det må vara en teaterlek men det är en lek på liv och död.
Det är en storartad uppsättning, händelsespäckad, infallsrik och angelägen. Här finns en rad oförglömliga scener. En komisk höjdpunkt är Jan Modins och Victoria Olmarkers tortyrföreläsning som inleder andra akten. Den skämtsamma tonen hindrar knappast att de metoder som förevisas framstår med all önskvärd tydlighet.
Scenen där den fängslade Edvard omges av kopior av honom själv, upprepande allt han säger ger en drabbande bild av en identitet i upplösning. Och den skändade och mördade Gaveston, filmad av sina flinande förövare, ger en obehaglig förnimmelse om samtidens motsvarande grymheter.
Så finns där detaljerna och infallen. Det rosa täcke Edvard bär med sig som en snuttefilt, kanske en blinkning till Nina Björks feministklassiker? Ärkebiskopens kappa som står kvar även när biskopen själv lämnat scenen. Adelns ständiga, sexuellt laddade brottningsmatcher.
Mitt i allt detta står slutsatsen tydlig: könet är lika gränslöst som någonsin Edvards kärlek till Gaveston. Även om Edvard går ett ofattbart grymt öde till mötes låter Osten inte historien sluta där, utan i en bild av rent utopiska dimensioner.
I det vatten som kringgärdas av en lummig skogsglänta i scenens fond, där Osten tidigare låtit skepp segla till strid och sättas i brand, vadar de slagna återuppståndna. De är åter iförda de första scenernas enastående klädedräkter i regnbågens alla färger. Översköljda av ett förklarat ljus tycks de förenade i gränslös harmoni. Kärleken har segrat, trots allt.
LÄNK
Nummers intervju med Rikard Wolff.
Loading ...
