Den här bekanta pjäsen av Edward Albee är ju som ett okokt hemma-hos-reportage. Makarna Martha (Catherine Parment) och George (Erik Kiviniemi) håller blöt efterfest med äktenskapligt turbogräl. Det yngre paret, gästerna Nick (Martin Sundbom) och Älskling (Jennie Silferhjelm), blir indragna som medaktörer.
Bakom draperierna pågår som bekant ofta någonting annat än det synliga. Och när konsten drar bort skynket är det alltid befriande. Men efter urpremiären i början av sextiotalet uppfattades pjäsen som provokativ. Medelklassens liv-i-lögnen var mer än vad samtiden då tålde. ”De hör mer hemma på mentalsjukhus än på teaterscenen”, löd ett dåtida recensionscitat.
Idag blir vi nog inte lika tagna av tarvligheter eftersom vi haft vår Lars Norén som tronföljare i traditionen som följde, den öppna bykens och de råa elakheternas teater. Draperiet är således redan bortplockat. Nu är ytterligare dimensioner synliga i Albees manuskript och i denna regitolkning av Kia Berglund, annars konstnärlig ledare för Teater Giljotin i Stockholm.
Det unga paret – det fläckfria och oskuldsfulla – är intressant med sin dolda kärlekslöshet. Unga frun går på toaletten och spyr stup i kvarten, men inte på grund av spriten hon dricker. Hon är en modern och ”fin flicka”, fullt upptagen med att kontrollera sina lustar. Att det gamla paret grälar hänsynslöst och klöser varandras märg kan paradoxalt nog idag ses som revolt mot livslögnen.
Alltihop blir ett gigantiskt katharsis. Som ett slags protestantiskt svar på bikten. Vägen till frihet.
Här flödar svadan hos skådespelarna. Catherine Parment gör ett fantastiskt hästjobb som bogserar denna treakters oljetanker ut på djupet, och självaste teaterchefen Erik Kiviniemi gör rakryggad sorti (han slutar snart som chef). Även till Martin Sundbom och Jennie Silferhjelm vill jag ropa bravo!
Scenografin är oerhört läcker med förstorade proportioner. Människan blir liten och ynklig. För trots allt hennes vetenskap avslöjat om världen, vet hon tydligen väldigt lite om den egna själens bisarra beskaffenhet.