Efterklang på PanJál

Rummet där Efterklang utspelas är evigheten, en plats där tiden upphört att existera. Vi ledsagas dit av Gunnar Källströms levnadströtte kyrkvaktmästare som efter upprepade försök att ända sitt liv slutligen beviljats inträde. Rummet är fyllt av en rastlös energi. Fyra kostymklädda män utan skjortor, strumpor och skor rör sig till synes planlöst runt i rummet. Mauritz Tistelö dunkar en basketboll i marken och läser sporadiska ord. En film projiceras mitt på scengolvet, helt flyktigt. Kanske en scen från ett avslutat liv? Gitarrer och pianon flyttas runt och behandlas ömsom som ting ömsom som instrument.
   Musiken tar vid och David Sperling, Jorge Alcaide och Mauricio Garay ger upphov till undersköna toner. Källström fortsätter i detta att vara berättare. Han associerar scenerna som utspelas runt omkring honom till sitt gångna liv och skänker dem därmed stadga. Tistelös poesi utgör i sin tur ett eko av Källströms jordnära texter och skapar ytterligare en dimension.
   Mötet mellan poesi, film, och musik har resulterat i en föreställning av sällan skådat slag. Visst är det spretigt, men också vackert och nyanserat och kanske är det faktiskt så livets efterklang kommer att te sig.