För en tid sedan ledde jag en paneldebatt med fyra kulturarbetare. Samtliga kunde berätta om ett teaterminne som kommit att förändra deras liv. I samtliga fall inträffade händelsen väldigt tidigt i livet. Ingen av personerna sa sig ha fått samma känsla igen…
Själv går jag omkring och känner mig besviken på teateråret. Jag har valt teatern som specialområde därför att jag vill tro att den kan förändra världen eller åtminstone så ett frö till förändring hos någon i publiken. Under förra året såg jag i snitt sett två föreställningar i veckan, men kände inte en enda gång de riktiga knytnävsslagen i magen. Har jag gått och blivit immun mot teaterns uttryck? Eller är det teatern som har gått och blivit andefattig?
Jag träffar Barbro Sigfridsson, doktor i teatervetenskap. Hon undervisar i teaterestetik och jag hoppas att hon ska kunna ge trollformeln för hur man skapar teater som berör, drabbar, känns, bränns.
Själv förändrades hon i grunden då hon som trettonåring såg baletten Giselle på Kungliga Operan – ”Det var som att bli frälst” – men erkänner att hon i dag tycker att somlig teater är ordentligt tråkig.
– En del teaterföreställningar är så trista att jag blir förbannad, säger hon. Ibland tänker jag ”Åh nej, inte ännu en träig mastodontföreställning”.
Två av Stadsteaterhöstens produktioner – Hjälten och Din stund på jorden – upplevde hon precis så.
– Problemet med de föreställningarna var att ensemblerna inte på allvar hade tagit ställning till texten, säger hon. Då blir det tråkigt!
Skådespelaren central
Någon självklar formel för hur teater når ända in i hjärteroten på åskådaren har förstås varken Barbro Sigfridsson eller någon annan. Det är mycket som ska stämma. Men engagemanget hos upphovsmännen är en livsnödvändig början för att det över huvud taget ska finnas en chans. En bra text är verktyget, men den allra mest intressanta text stjälper ohjälpligt omkull i händerna på fel ensemble.
– Jag tror att skådespelarna spelar en oerhört stor roll för teaterupplevelsen, säger Barbro Sigfridsson. Under hösten såg jag till exempel Sarah Kanes Psykos 4:48, både på Teater Giljotin och Riksteatern. På Riksteatern tyckte jag den var så tråkigt att klockorna stannade, men inte på Teater Giljotin. Det är samma text, men på Riksteatern var den för naturalistiskt iscensatt.
– Teater blir ointressant om man fastnar på en intellektuell nivå när man ser en föreställning, fortsätter hon. När man förstår hur det är tänkt och ser på ett rent tekniskt plan vad som lyfts fram som viktigt, men att det sen inte händer något mer.
Det privata rummet blir scenrum
Vi lever i en individualistisk tid med allt mindre plats för det kollektiva. På teatern tycks det på 2000-talet i första hand vara de privata frågeställningarna som intresserar – något som Barbro Sigfridsson tydligt märker hos sina studenter.
– Att seminariediskussionerna leds över till politiska frågor händer oerhört sällan, berättar hon. Det är frågor som har med dig, mig, självkänslan och identiteten att göra som tilltalar.
En som har gjort samma iakttagelse är Andreas Boonstra från moment:teater i Gubbängen. En grupp som på sin hemsida kallar sig teatervägrare och ”tror på att framhålla allt bisarrt, instabilt, fult och oväntat för att inte falla tillbaka i de vanor den långa traditionen gjort naturlig.”
– Många som gör teater i dag verkar rädda för att ta tag i frågor som egentligen brinner, säger han. Det blir ofta något om någon familj…gäsp! Jag menar – kom igen! Det händer saker runtomkring oss i samhället.
Han upplever teatern som konform och stelbent och förvånas över att så många provoceras av moments föreställningar, när gruppen i själva verket bara försöker återge verkligheten som de ser den.
– Vi är alla så olika som människor, så egentligen borde all teater vara väldigt olika, men det är den inte, säger han. Därför blir en grupp som vi, som spelar teater på ett annat sätt, så otroligt annorlunda. Men vi har aldrig medvetet velat vara dåliga för att provocera, säger han och syftar på en krönika av Dagens Nyheters Ingegerd Waaranperä, där hon la fram just den teorin.
Sextiotalets vindar…
Det fanns en tid då de ämnen teatern belyste och engagerade sig i faktiskt fick återverkningar i samhället. Tiden hette förstås 60-talet. På Göteborgs stadsteater var det då den kollektivt skrivna pjäsen Flotten och dess efterföljare – Kent Anderssons och Bengt Bratts Hemmet och Tillståndet och Kent Anderssons Sandlådan – bar fram sin kritik mot Välfärdssverige. Med dessa pjäser intog Göteborgs stadsteater positionen som en allt mer samhällsdebatterande kraft. En kraft så hotfull för makten att ledande borgerliga politiker angrep teatern för att vara alltför vänsterorienterad.
Det var också på 60-talet, närmare bestämt 1968, som en grupp skådespelare från Dramaten reste till Luleå och Norrbottens Järnverks Aktiebolag och intervjuade arbetarna om deras situation. Med intervjuerna som underlag skrev de kollektivt NJA-pjäsen, som kritiserade företagsamheten och industrimiljön samt pläderade för mänskligare arbetsvillkor.
Skådespelargruppen lämnade sedan Dramaten, eftersom deras arbetssätt inte var förenligt med beslutsprocessen på en institutionsteater. Men de fortsatte på egen hand under namnet Fria Proteatern och gjorde även under 70-talet en insats inom den politiska teatern.
Jösses då och nu
En annan föreställning som ruskade om var Jösses Flickor, Suzanne Ostens och Margareta Garpes kavalkad om jämställdhetsfrågor och den svenska kvinnorörelsen. Ett debattinlägg som efter premiären hösten 1974 spelades för utsålda hus på Stockholms stadsteater i flera säsonger.
– Pjäsen var ett uttryck för dåtidens unga kvinnorörelse, berättar Margareta Garpe. Nu ska den spelas i en ny politisk karta, en karta som är mer splittrad och differentierad än då.
Ja, våren 2006 får Jösses flickor nypremiär på Stockholms stadsteater i en nyversion av Malin Axelsson. Det återstår att se om den får samma framgång som ursprungsversionen.
– Vi har inte samma politiska klimat med den sortens tydliga polariseringar i dag, säger Barbro Sigfridsson. Kulturyttringar hänger alltid ihop med den politiska och ekonomiska utvecklingen.
Ge publiken vad publiken vill ha…
Benny Fredriksson, chef på Stockholms stadsteater, såg själv Tillståndet som trettonåring och bestämde sig därefter för att syssla med teater resten av livet.
– Därför att jag på teatern kan få tips om hur man överlever det här livet, verktyg att hantera det, berättar han för mig i ett samtal från november förra året.
Hösten 2004 valde han att sätta upp Alan Ayckbourn-farsen En fröjdefull jul på Lilla scenen. En måhända rolig pjäs, men knappast något som kan sägas beröra på djupet.
– Som teaterchef undrar jag när vi lägger repertoar hur vi ska nå den stora breda publiken, förklarar han. 740 personer varje kväll ska vi ha på Stora scenen. Varje tom plats är en personlig kritik mot teaterchefen. Någon har valt att stanna hemma från Farsta, Bagarmossen eller Odenplan. Tio dagar efter premiären på Ayckbourn hade vi 70 utsålda hus på raken på Lilla scenen, trots att föreställningen. sablades ned av alla utom en kritiker.
En enig kritikerkår borde inte ha fel. Inte heller de närmare 17000 personer som vid dags dato har sett En fröjdefull jul. Föreställningen är kanske inte angelägen för alla, men fyller salongerna – det gör den.
– Kritikerna tycker inte om det raka, de vill ha varianter, säger Benny Fredriksson. De hamnar ibland i en gäspning och tycker att de har sett allt förut. Men publiken är konservativ. De vill både känna igen och ha nytt. Därför är det viktigt att inte komma med för mycket nya toner. Om jag går på opera så börjar jag inte med Korngolds Den döda staden, utan kanske med Carmen eller Trollflöjten.
Benny Fredriksson är chef på en stor teater med många scener och hans framgångsmetod är att erbjuda både och.
– Vi måste göra både det breda och det smala, inte hamna i antingen eller. Det ena befruktar det andra. Jag älskar själv allt från Franz Leers Den glada änkan, till Wagner, Bartok, Gideon Wahlbergs Söderkåkar, Lars Norén. Man behöver inte inskränka sig till att det finns en konst som är bättre än den andra.
Teatern i dag
Har Benny Fredriksson rätt? Genom historiens gång har företrädarna för den goda smaken haft olika åsikter om vad teatern ska uttrycka – om den ska vara uppfostrande, bara för nöje eller om den ska sätta saker under debatt. Var står vi då i dag, på 2000-talet? Vad har, eller vad skulle vi önska att teatern hade för roll i dag?
– Det levande mötet är oerhört centralt, säger Barbro Sigfridsson. Teatern bär på en unik form av interaktion mellan sändare och mottagare. Tröskeln för att se hemska saker på en teaterscen är mycket lägre än när du till exempel ser på film. Fiktionen kan vara rysansvärd även om man vet att det inte är på riktigt.
En föreställning som tydligt haft den effekten på publiken är Sarah Kanes Befriad i regi av Oskaras Korsunovas på Elverket hösten 2003. ”Att se Sarah Kanes Befriad på Elverket är att gå in i en psykos och bli kvar där i 100 minuter” skrev Dagens Nyheters Leif Zern efter premiären.
– Två lärare tog upp den på föreställningsanalysen, berättar Barbro Sigfridsson. I diskussionerna märktes det att många tyckte att den var på gränsen till vad man får visa på teatern. Den var för läskig.
Är det då så att det i dagens mediaklimat, där vi matas av svarta våldsskildringar på TV och film, krävs en föreställning av just den digniteten för att över huvud taget väcka några känslor hos publiken?
– Idén om att teatern måste överrösta allt annat – den tror inte jag på, säger Barbro Sigfridsson. Det finns ingen automatisk koppling mellan att chockera och beröra. Publiken är inte några dövstumma sopor.
Andreas Boonstra är av en lite annan åsikt.
– Ofta kan teater vara som att gå på museum, säger han. Jag tycker inte att allt måste vara nyskapande, men det måste väl inte vara samma pjäs, som sätts upp på samma sätt hela tiden…
Performance är en konstform som aktivt letar efter nya grepp och sätt att utmana publiken. Skulle det behövas lite mer av performancekonstnärernas tänkande även inom teatern i allmänhet?
– Absolut, säger Andreas Boonstra. Det enda som provocerar mig är att de kallar sina saker performance. Det är ett riktigt töntigt begrepp. De vill väl inte få sina saker ihopblandade med konventionell teater. Men den belgiska dansgruppen Ultima Vez har inga problem med att kalla sina saker för dans, fast det är så mycket annat också. På så sätt vidgar de ju begreppen för danskonsten. Det skulle behövas inom teatern också.
Loading ...
