När jag var liten så gick jag hem från skolan och sjöng högt för mig själv, för vem visste, det kanske satt nån filmgubbe i buskarna och hörde vilken förtjusande liten flicka jag var. Jag förstod att jag bara skulle vara aktuell för filmgubbens upptäckt om jag sjöng söta små visor om fåglar som kvittrar och blommor på våren eftersom det är vad filmgubbar som upptäcker flickor vill ha.
Och så där fortsatte det. På scenskolan i Tjechovuppspel (men mest på festerna), på teatrar och auditions. Jag väntade på att någon skulle inse min häpnadsväckande begåvning och komma och sticka fram huvudet ur film- och teaterbusken och säga: ”Bente, du spelar och sjunger och skojar ju så bra, kom och gör din drömroll i en drömensemble med mig drömregissören så ska du få mig och halva kungariket!” Tills för ett år sen när jag hade premiär på Fake it ´til you make it – en Stand Up Tragedy.
Då var jag 31. Nu är jag 32 och Fake it… har flyttat från lilla Cornelisrummet på Mosebacke till Nalens scen Stacken. Jag har upptäckt att det är roligare att vara med och upptäcka världen än att gå och hoppas på att bli upptäckt. Och vad fan om det kostar lite. Typ ett par hundra tusen.
Hej Kulturrådet
Jag vill göra en show med skämt om herpes och rädsla för invandrarmäns sexualitet och om att bli lämnad och låtsas som ingenting och sen nästan bli galen på kuppen, och om att få folk att tro att man är tuffare än man är och allt ska ha utgångspunkt i att jag kommer från Kungsängen, och så tänkte jag sjunga låtar emellanåt som är brasilianska fast med mina egna svenska texter.
Dom som ska komma och titta är såna som också låtsas att dom är tuffare än dom är och som kanske blir glada när de kommer på hur onödigt det är, för det är ju skönare att vara sig själv.
Jag tror att ett par hundra tusen räcker till lite marknadsföring och en svart slant till de professionella musikerna och till den illegala affischeringen, jag själv kan klara mig på den halva a-kassa jag får när jag inte spelar.
Puss och Kram
Bente
Jag förstår att de hellre ger pengar till Leka med Elden nr 5, 6, 7 och 8. Man vet vad man har. Och det är lika bra. Vad jag avskyr den där mössan i handen-situationen inför bidragsinstanser. Jag känner mig som en ängslig tonåring: titta mamma och pappa vad jag är duktig!
Istället tackar jag min lyckliga stjärna för radioreklamjobben och drömmer om en anonym check i brevlådan. Eller om att snubbla över ett paket pengar på gatan som räcker till en stor jäkla annons i DN, fast det blir alltid problematiskt, för i pengapaket-fantasin dyker den som tappat pengarna upp och gråter och vill ha dem tillbaka. Så jag byter: Gode Gud ge mig ett fett stipendium!
Fast pengar, herregud, det är ju bara pengar… Jag har ägnat nästan hela mitt liv hittills åt att träna min kapacitet att förmedla tankar och idéer med hjälp av kroppen och rösten – ska jag då skita i det och lägga av nu, bara för att jag går miste om några jordenrunt-resor och en ny espressomaskin?
Tänk förresten hur många miljoner jag redan investerat i detta i och med att jag valde bort både 3-årig samhällsvetenskaplig linje och Handelshögskolan.
Hur mycket är det värt att vara trogen mot sig själv? Jag gissar: hela kungariket.
Loading ...
