Ett par på IKEA. Som ur det blå, eller möjligen inspirerad av kringspringande telningar, ventilerar han frågan: Är det inte dags för barn? Hon hyperventilerar, kan inte förstå varifrån han hämtade luft, än mindre bemöta dess innehåll.
Så passerar prologen till Duncan Macmillans ekologiska relationsdrama Lungs, som Karl Seldahl regisserar under den svenska titeln Nästa andetag. På en kolsvart scen turnerar ett par runt 30 sina orosmoln i och runt en bedräglig sandhög. Sand som i ett timglas, som får tiden att rusa; sand som i en öken som riskerar att dränera alla spår av värdigt känsloliv.
De är självmedveten medelklass, vanligt klädda, han i marinblå, hon i jeansblå. Han är en misslyckad musiker som arbetar i skivaffär, hon är doktorand och lite högre på skalan, vilket hon utnyttjar genom en del rätt råa påhopp, även om de för det mesta annars förenas i sin västerländskt villkorade vånda. Problemet är inte så mycket deras tillvaro, som omvärldens föreställningar och kraven på vad som utgör en skenbart god medborgare.
För det är inte det att de inte vill ha barn, men frågetecknen är så många. Dels kring det egna, allt riskerar att bli så uppskruvat resten av livet. Dels världssamvetet, hur motivera att avla en unge med ett koldioxidavtryck på tiotusen ton när miljontals barn världen skriker efter lämpliga föräldrar.
De är ju trots allt goda medborgare som köper kravodlat, som skänker till välgörenhet, som ser dokumentärer, utländska filmer, läser klassiker och så vidare. Vardagselitister som talar om föräldrars ”kapacitet för kärlek”, men beklagar att de mest medvetna ofta väljer barnlöshet.
Ibland avlöser scenerna varandra i knappt märkbara växlingar i tid och rum. Skådespelarna Anders Berg och Charlotta Jonsson lever väl upp till den energi och inlevelse som avkrävs dem. Det är knappast minnesvärt, men ofta roligt i stunden och för genren, som småborgerlig vardagsterapi.
Hon vill att akten ska kännas helig, ”och så kommer du här med porrblicken”. Han urskuldar sig med att han inte kan hjälpa hur han ser ut. Och så fortsätter det, sarkasmer och rena elakheter i tät följd. Ibland är det som att dyka ner hos Johan och Marianne i Scener ur ett äktenskap, fast före barnen och förstås hos vår tids rättvisemärkta, ständigt självrättfärdigande generation.
Mer djuplodande försök till astronomiska utsvävningar och metaforer faller sämre ut. Men så länge föreställningen håller sig på jorden fungerar den som en underhållande kritik över samvaron. Den där självmedvetenhet förväxlats med självupptagenhet och utarmat all självständighet. Hjärntvättade av undergångnarrativ skapar huvudpersonerna välbekanta förevändningar för sina egna tillkortakommanden. Så ser vi Nästa andetag gå från svår beröringsskräck till djup kontaktlöshet.
Loading ...
