Det går inte att utläsa någon entydig handling ur Mats Eks Hon var svart. Mer än att alla de disparata momenten på något mirakulöst sätt sammanfaller till en helhet. Även formlöshet är en form och Gud verkar i kaos. Mot slutet kryper den svarta gudinnan ut ur sin kokong som en fjäril och dansar en skapelsens Shivadans framför den fallande ridån.
De omisskännliga Mats Ek-signaturerna glimtar till i flödet. Men trots mångformigheten och trots att ensemblen bara består av nio dansare gör ändå föreställningen ett överväldigande massintryck. Visuellt är det enastående effektivt, och perfekt genomfört även i de minsta dansrörelserna. Till den enastående magin bidrar inte minst Goreckis hamrande stråkrytmer tillsammans med sibiriska strupsångare.
Med ljus- och rökeffekter, färgsprakande kostymer som en sömmerskas tyllorgasm och en sardoniskt grinande men ändå varm humor skapar så Tero Saarinen en ballroomfantasi med Georgia on my mind som ledmotiv. Det handlar förstås om de knixiga och trixiga parningslekarna på helt andra dansgolv än konstdansens. Inklusive det hopplösa raggningsfyllot som vinglar omkring, och den sensuellt romantiska och erotiskt poetiska förhoppningen om att Drömkvinnan ska materialisera sig ur dimmorna.
Dansarnas kroppar teckenspråkstalar med Dave Hollands arpeggiospetsiga fusionsjazz, som bryts mot både Hoagy Carmichael och Louis Armstrong. Mest överraskande är dock inbrottet av Camille Saint-Saëns pompösa Dance Macabre, som får dansen att framstå som ett psykedeliskt Moulin Rogue.
Detta kan man kalla en fantastisk kväll på Operan, fastän det är på Stadsteatern, vars stora scen för övrigt visar sig fungera utmärkt för dans.
Loading ...
