Det är verkligen upplagt som en rock- eller popkonsert med en stämningsskapande inledning, den sedvanliga presentationen av musikerna i bandet, samtidigt som tempot och trycket från scenen sakta men säkert stegras på väg mot den tänkta finalen.
Musiken är för det mesta tungt jazzig men ibland lite väl bredbent rocktung för min egen smak, men fungerar förvånansvärt bra i sammanhanget.
Nu är konsertformatet egentligen bara en yttre inramning som man valt för att kunna hålla ihop den annars ganska spretiga föreställningen. Själva ramberättelsen om en medelålders Snövit med ångest för sina rynkor blir inte heller mer än just det och fördjupas inte på något sätt. Istället tyngs El Llac de les Mosques (Myggsjön) av just de klichéer som föreställningen verkar vilja bryta emot och ifrågasätta. Men bortsett från de invändningarna är det verkligen upplivande att få ta del av Sol Picós energifyllda och attitydrika dans. Speciellt när de röda flamencoskorna tas fram för ett solo.
Den katalanska dansaren och koreografen Sol Picó är själv ganska kort, men så muskulös och äger en sådan kraftfull utstrålning att hon ändå fyller scenen med en både återhållen och utlevd aggressivitet som det nästan går att ta på. För även om hon delar utrymmet med fyra musiker och assisteras i sin koreografi av en lång och svartklädd dansare i blanka och höga skinnstövlar är det verkligen hon som står i centrum.
Musiken triggar, följer eller understödjer på ett imponerande sätt hela tiden Sol Picós dans som rymmer inslag både från den klassiska baletten och från flamenco men skruvats upp och tvistats till någonting annat, någonting som i det här sammanhanget är mer ömtåligt men samtidigt kraftfullare. Vilket inte minst de direktfilmade danssekvenserna som några gånger visas på scenen visar.
Eller som när Sol Picó i slutet bjuder upp publiken att skriva kommentarer på hennes vita skydd och raden av ivriga med tuschpennor genast blir lång.
Se ett klipp från föreställningen på Youtube:
Loading ...
