Pang. Käppen i högsta hugg. Och en klamrande, kvävande omfamning i nästa sekund. Marie Göranzon gör sin elaka änka outhärdligt oberäknelig. Med magnifika psykopatiska vändningar mellan värme och iskyla.
Federico García Lorcas historia om Bernarda och hennes fem döttrar har historiska bestämningar: en mamma låser efter pappans död i enlighet med spansk landsbygdstradition in sig och sina döttrar för att sörja honom i åtta år. Kvinnorna är så hårt hållna att det oundvikligen slutar i katastrof.
Christian Tomner undviker att göra det till ett inlägg i hederskultursdebatten. I denna trettiotalsdoftande miljö (Karin Lind) får man dra sina egna slutsatser om vad historien säger idag. Ja, uppsättningen är mer fysisk än analytisk: det springs, dansas och cirkuleras, käppen viner och syrrorna slåss på riktigt (här briljerar en brinnande Melinda Kinnaman).
Den stålhårda kontrollen och bestraffningen av allt avvikande gör familjen till ett fascistiskt minisamhälle, som det som avrättade pjäsens homosexuella och oliktänkande dramatiker. Men föreställningen uppehåller sig kanske främst vid den kvinnliga sexualiteten och sfären – som fortfarande tuktas. Och bilden av hur kvinnoförtrycket är institutionaliserat och normaliserat, och upprätthålls av kvinnorna själva känns tyvärr på sätt och vis rätt så samtida.
Om än gammeldags i slutet – Adela (Julia Dufvenius) som hänger sig åt passion, lusta och frigörelse måste naturligtvis dö. Det sorgligaste bortsett från det faktum att hon tar livet av sig är väl ändå att vi ska behöva se en sådan kvinnoroll igen och igen. Alternativet är roligare: galenskapen. Basia Frydman som den inlåsta ”galna kvinnan på vinden” har sin egen lilla underbara show i pjäsen.
Som scenografisk nyckelsymbol används linneskåpet. Vita lakan sys, viks, rivs, knölas ihop. Det blir en fin och konkret bild med flera konnotationer som har stöd i pjäsen: liksvepningen, det övertäckta. Husliga och familjära omsorger, kvävande eller inte. Privathet och sexualitet, ett bevis på oskuld, eller till och med nytvättad hoppfullhet.
En annan tråd är musikaliteten, som hänger ihop med det fysiska. Ljuden – klackar mot golv, morrande symaskiner, smällande solfjädrar, ritschande i lakanstrasor – är ett sätt att rytmisera texten, Lorca var ju själv musikaliskt förtjust och bevandrad. Men jag hade velat ha mer av detta arrangemang. Nu svänger det inte riktigt föreställningen igenom, och kanske är det just det som gör att den inte helt får fäste i mig.
Loading ...
