Elektradebatt: ”Elektra Show är politiskt beklämmande”

Det finns något djupt problematiskt med teaterföreställningen Elektra Show. Som åskådare blir vi serverade en rad väldigt enkla fördomar. De radas upp, adderas och ges ett fritt spelrum utan några som helst motbilder.
Detta menar författaren America Vera-Zavala och kallar uppsättningen för "beklämmande" i sin debattkrönika.

Invandrarkvinnan, mamman, beskrivs som gråtmild, depressiv, arbetslös, hemmaklamrande. Detta i ett land som Sverige där inte en obetydlig del av befolkningen går på anti-depressiva tabletter. Invandrarmannen, fadern, är fet, självgod, lite rolig, bär hela försörjningsbördan för familjen på sina axlar och slår dessutom dottern.

Skådespelarinsatserna är väl genomförda, showen bra, men vill man lyssna på turkisk musik finns ju faktiskt Södra teatern. Politiskt är det beklämmande. Samtidigt blir det svårt att kritisera. Skulle någon med ett svensktklingande namn vara kritisk kan hon lätt anklagas för att inte förstå. Om någon med annan etnisk bakgrund kritiserar riskerar det att ses som ett tjabbel invandrare emellan.
Ännu svårare blir det av att föreställningen avslutas med ett tack till alla de som har delat med sig av sina historier. Det är det här som är verkligheten sägs det mellan raderna på slutet av Elektra Show.

Stereotyperna är så enkla att pjäsen hade kunnat vara en parodi på vissa människors fördomar. Det är det inte – tvärtom. Föreställningen tar med oss på jakt efter ursprunget till det som kallas för hederskultur. Kurdiska byar där män med dåliga tänder uppmanar de som ska flytta att se efter familjens heder. Pjäsens totala botten är också enda gången jag känner ett visst hopp. En ung familj där pappan syr gardiner och mamman kommer hem från ett styrelsemöte – en motbild hoppas jag. Nej, det är den svenska familjen.

Är det här verkligheten? Kanske. Men det finns definitivt fler verkligheter.
Inlåsningen och begränsningen av unga kvinnors liv är inte en kultur importerad utan en kultur uppfunnen i Sverige. Sociala problem i kombination med politiska trender skapar speciella kulturer som finns i Skärholmen men inte i Kairo. Ska vi söka ursprunget till hederskultur ska vi söka det här och inte i en kurdisk by. För det är här som kulturer uppfinns, skapas grannar emellan, etniciteter emellan, familjer emellan. Inte där borta.

Mannen som slår sönder dottern, slår också sönder frun och ibland söner. Misshandeln har inte sin rot i heder utan i frustration. Det manliga sexualiserade våldet har ibland sin rot i en maktförlust. Mannen går arbetslös, drabbas hårdare av strukturell diskriminering, medan deras fruar och döttrar skaffar jobb, gör karriär.
En gråtmild man fäst vid sin parabol hade kanske varit en mer passande beskrivning.

Till slut. Det enklaste men viktigaste: Alla unga svenska tjejer med annan etnisk bakgrund är inte offer. Men de framställs alltid som offer, överallt och av alla. Det brottet gör sig även Elektra Show skyldig till. Därmed är alla unga ”invandrartjejer” tvungna att gå igenom inte bara den frigörelsen ”vanliga” tjejer gör, sexuell frigörelse, frigörelse från familjen utan hon får ytterligare ett uppdrag – att frigöra sig från sin offerroll. Det gör det tungt för henne att bära.