Ella bor med sin arbetslösa musiker till pappa i en stuga med läckande tak i en skog av vita stiliserade scenträd. Deras älskade hem är dock inte så mycket hotat av fuktskador som av gråa kostymgubbar, eller om de nu är robotvargar de där otäcka varelserna med svans och lysdiodblippande solglasögon som försöker intala Ella att huset måste rivas och skogen skövlas så guldet man hittat där kan grävas fram. Ella som är åtta år får ansvaret för kontraktet som kan göra henne och pappan rika.
Som den arketypiska barnteaterhjälte hon är låter sig Ella – förstås – inte luras. Trots att hon är fattig och hennes enda kompis är en uggla som pratar som Bergman, sörru.
Själv blir jag aldrig det minsta orolig för att hon ska välja guldet före de gröna skogarna. Vilket känns som en dramatisk miss. Lite bättre psykologisk fördjupning hade kanske fått löften om nya leksaker eller en bostad i stan bland fler lekkamrater att framstå som en någorlunda trovärdig lockelse.
Robert Jelinek har skrivit manuset till denna miljöshow och trampar tyvärr rakt i förutsägbarhetens trista klaver. När han uteslutande tycks vilja berätta om att naturen är viktigare än prylar och pengar sker detta på bekostnad av karaktärsteckningen, som blir extremt förenklad med en fnösktorr berättelse som resultat. Han borde ha svarvat lite till på storyn och lagt mer ved på den dramatiska elden.
Johan Bössmans regi lyfter dock fram en energisk Beata Cavallin i rollen som den idealfasta hjälteflickan Ella och stimulerar en ombytlig Peter Eriksson. I rollerna som Ellas pappa, kompisuggla, farlig robotvarg, darrande asp och boxarälg tar Eriksson tillvara manusets många fyndigheter, även om mycket är vuxenhumor.
Teater Devill riktar sig med denna pjäs till barn mellan sex och tio år, men det är uppenbart att det är de vuxna som behöver göra miljöläxan, i synnerhet vuxna med politikergråa kostymer. När åttaåringar redan sopsorterar bättre än sina föräldrar kan man fundera över varför budskapet tycks vara att ansvaret för miljön vilar tyngst på barnens axlar.