”Lysande, modig, drömmande, ensam”. Bra känslomässiga ingångar vi inte omedelbart kopplar till samhällsmodern och folkupplyserskan Ellen Key (1849–1926), författare till Barnets århundrade och Skönhet för alla. Estetiker (Ikeaföregångare …) och ägare till det berömda Strand fyllt av peppande uttryck som ”memento vivere” och ”tänd och brinn”.
Släkten Mackay i åminnelse har Åsa Arhammar, Anna Söderling och musikern Gittan Glans för kvällen iklätts skotskrutigt, varpå man bit för bit bollar fram historien om Ellen Key. Barndomen passerar, den stränga uppfostran illustreras av Pelle Snusk-citat. Tonårsuppgörelser av typen ”Gud är död” följs av triumf att finnas till – i Stockholm och med kvinnofrågorna: ”Kvinnor som mopsar! Kvinnor som tar sig ton! Kvinnor överallt!”.
De musikaliska inslagen är många och utmärkta: vid sidan av en tonsatt Edith Södergran stöttar Victoria Benedictsson med lust, längtan, kärleksångest och själarnas sympati. Liksom Viktor Rydberg med socialliberal indignation.
Fast av August Strindbergs nedlåtande Hanna Paj gör man istället partaj. Och framtidens kvinna, som glipar fram under turnyrdräkten? Nja: ”Hjärnkvinnan eller Järnkvinnan snarare!”.
Agneta Elers-Jarleman har med varierande anspråk krupit in under litterära kändishudar förut. Tagit sig an poeter som Sonja Åkesson, Harriet Löwenhielm och Gustaf Fröding (i Kärleksköparen – Fröding naked).
Ihop med Ellen Key har anslaget blivit opretentiöst och snyggt, och resulterat i ett slags uppjazzad, fräsig folkbildningsteater med utrymme även för sorgen och bitterheten.
Eller ska man kalla det fortbildningsteater, för raskt går det. Från födelse till död på en timme. Djuplodande dramatik är inget vi bestås med, däremot en hel rad fina glimtar av en drömmande, ensam, längtande, lustfylld och vild Ellen Key.
Loading ...
