Backa Teaters 4 018 dagar gör mig till elva år igen. Och det är både pirrigt, pinsamt och vansinnigt roligt. Och stundtals sådär smärtsamt som det bara kan vara när man står på tröskeln mot nya världar och försöker förstå.
4 018 dagar är ett hopkok av erfarenheter som ensemblen och delar av produktionsteamet har haft som elvaåringar. Med hjälp av porträttbilder, dagböcker, pinsamma leksaker, efterlängtade märkesdojor och framgrävda minnen följer vi med – mitt i foajén – på en rörlig odyssé genom elvaåringens alla kval och glädjeämnen.
Skådespelarna kryssar tryggt genom flödet av händelser, ibland som sig själva, ibland som någon annans förälder eller kompis. Verkligheten landar på scen och teatern blir blott åskådare.
Johanna Larssons skarpa regiöga har sytt ihop det hela till en föreställning som talar på samma gång osentimentalt och hjärtknipande om våra gemensamma mänskliga erfarenheter som barn, men även som vuxna medmänniskor, kompisar eller föräldrar. Det angår alla.
Det görs nedslag i såväl depressionsproblematik som alkoholmissbruk, hela tiden ur elvaåringens så utsatta perspektiv som barnet på tröskeln till att förstå så mycket mer om världen.
Sanning eller konsekvens tvingar Maria Hedborg ut på gatan för att skrika ”Oj oj oj, jag har bajsat på mig!” Den unga publiken tjuter av skratt. När Ulf Rönnerstrand spaltar upp på griffeltavla vad som är okej och inte okej att göra som elvaåring, och sedan får den pirriga första pussen av Ylva Olaison, är publikens gensvar lika direkt.
Det var 22 år sedan jag själv var elva. Nu känns det inte alls så länge sedan längre.
Loading ...
