Elverket: Kuddmannen

Med Kuddmannen har författaren Martin McDonagh skapat en Pelle Snusk för vuxna där enda skillnaden är att det inte är tumsugaren som får sina tummar avklippta av skräddaren, utan det oskyldiga barnet som får sina tår avhuggna med en kniv.
   Men här fälls inte en droppe blod på scenen: bilderna är starka och obörnhörliga, men aldrig fysiskt synliga. Istället får vi dem återberättade av författaren. Och där kammar Martin McDonagh in sin största poäng. För sagans suggestiva kraft har makt över oss alla. Bilderna får vi, frånsett en serie tablåer i bakgrunden som ska skildra författarens barndom, skapa oss själva. Och kanske vill McDonagh med det säga att författaren aldrig har något ansvar, utan snarare uttolkaren av verket, d v s läsaren?
   En svaghet i uppsättningen är Stefan Larssons oförmåga att döda ”Darlings”. Han väljer ofta att dra scener till sin spets – och sedan bortom den. Resultatet blir onödigt publikfriande buskis. Den stora behållningen är däremot skådespelarkvartetten Rabaeus-Eklund-Nyqvist-Roosman, vilken borde vara värd Nobelpriset i personkemi – om det fanns något.