Elverket: Utanför mitt fönster

TIPSET. Josefin: "Vad gör man när man inte är någon? Super skallen av sig." Som en Tjechovsk Olga står hon där vid fönstret och längtar ut. Ut från det liv som är hennes men ändå så likt en boja.

Ambitionsfria sjukvårdsbiträdet Josefin (Tanja Svedjeström) träffar av en slump Roger (Leonard Terfelt), den arbetslöse målaren som i brist på ett eget liv hänger upp sig på Josefins. Josefin har i sin tur egentligen inte heller något liv, åtminstone inte ett innehållsrikt. Lika lite liv har vårdtagaren Ester (Basia Frydman) som på ålderns senildementa höst mest klagar på att allt är mörkt, tomt och kallt. Och Sami (Fares Fares) är invandrarkillen med mycket vilja men lite mod som bara städar på sjukhuset som Josefin jobbar på för att kunna plugga.
   Här möter vi helt enkelt fyra ”livlösa” personer som likt vampyriska livsbulmiker smaskar i sig varandras liv. Människor som lider av en av vår tids vanligaste folksjukdomar: ledan. Eller spleen som vi svenskar kallade den med låneord på 1800-talet.
   Utanför mitt fönster är en ”feel bad”-pjäs där allt är fullkomligt oförutsägbart och sympatin respektive antipatin för rollgestalterna skiftar lika ofta som en rastlös hand på en fjärrkontroll. Här vibrerar den dramatiska nerven utanför fönstret. Det är där allt sker. På en plats någon annanstans, kanske i Fame Factory eller Vem vill bli miljonär? Och det som händer innanför, när persiennerna är neddragna, det livet finns inte.
   Trots sin själsliga oro roar också Utanför mitt fönster. Birgitta Englin (regi), Mattias Andersson (manus) och ovanstående ensemble känns helt enkelt som ett underbart alternativ till Prozac.
   En extra eloge vill jag ge till scenografen Charlotta Nylund för en innovativ scenbild som skapar drömspelslika, gränslösa glidningar mellan scener och dialoger som alla går i varandra. Precis som allas våra liv, kända som okända.