Tänk dig att en av operationerna har gått fel i The Stepford wives – den amerikanska filmen där de perfekta småstadsfruarna visar sig vara idylliskt blommiga sex- och hushållsrobotar. På Teater Giljotin i Stockholm stapplar det just nu runt en vitpudrad kvinna i spetsunderklänning och vita pumps. Kontrollen finns där – stela uttryck, stram fotomodellsknut – men lika mycket den galna kvinnan på vinden, som verkar ha tagit klivet ner i vardagen.
Ett kritvitt scenrum med ett bord, en stol, travar med papper – men i fonden syns en skärva som verkar ha lossnat i allt det vita. Rikard Borggårds musik bidrar till att bygga scenografin med rumsliga ljudbilder av ett farligt utanför, elektriskt sprakande och skräckfilmsdovhet.
I detta rum kringgärdat av uppspända linor som ett stängsel rör sig Tana Manevas kvinnozombie från kontroll till kaos. Hennes butoinspirerade performance visar på sätt och vis på beröringspunkter mellan den japanska butodansen och populärkulturella uttryck, från zombiefilm till artisten Lady Gaga.
Det finns nästan ingen egentlig handling att orda om, ändå böljar och kränger dramaturgin. Här utspelar sig ett kort drama om tuktad kvinnokropp, kvinnlig hysteri, vantrivsel i naturen och kulturen, tillbakahållna alternativt hämningslöst framsläppta känslor, möjlig förändring.
Naturligtvis innebär det mycket krälande på golvet i bara underkläderna, slutligen i blodröd vätska över allt det vita (här tycker jag att det är helt okej att tänka på en annan amerikansk normbrytare, Stephen Kings Carrie).
Men eventuella övertydligheter desarmeras av Manevas humoristiska glimt och utstuderade precision i rörelser och mimik. Hon är både bortom all kontroll och totalt i kontroll. Inför flera sekvenser får jag försöka kväva ett bubblande skratt, den som någon gång har löst upp håret ur en knut känner igen raseriet som kan utlösas när gummisnodden fastnar i den där sista slingan hår.
När Maneva på slutet plötsligt har tagit sig ut utanför stängslet, och bara står där nära oss i blodiga underkläder med sina olika uttryck rinnande som vatten över ansiktet, infinner sig en skräckblandad eufori av ”nu kan vad som helst hända”.
Loading ...
