Det börjar lite trevande, myggmikrofonerna krånglar och alla sångare tycks inte lika bekväma i första aktens talteaterpjäs. I och för sig är det väl få som skulle röra sig naturligt i den slags Disneyaktigt överdådiga julscenografi som scenen fylls av – stämningen kräver så att säga att tilltalet blir utstuderat godmodigt i enlighet med julens anda.
Men så är också den första delen av Benjamin Brittens Vi gör en opera! Den lille sotarpojken en pedagogisk förberedelse inför kvällens andra avdelning, operaföreställningen om sotarpojken som hamnar i kläm och räddas till en bättre framtid. Det gäller att med entusiasm engagera och träna publiken i de fyra sångnummer som vi på åskådarplats förväntas delta i när det blir skarpt läge efter paus.
Britten, 1900-talets mest framträdande brittiske kompositör, skrev gärna för amatörensembler (vilket publiken som ser Vi gör en opera! nog får räknas som). När man arbetar med amatörer är energi och vilja avgörande ingredienser – en inkluderande och avslappnad stämning är därför på sin plats för att salongens barn och vuxna ska våga sig på att ge röst åt Brittens inte helt lätta sånger.
I regissören Robin Norton-Hales bearbetning och regi slipper vi dessbättre både mikrofoner som trycks upp i ansiktet i närbild och tradig entonig musikalitet à la Skansen-allsång. Här handlar det inte om något Idol-likt utpekande av individer, utan om en folkbildande lektion i vad opera egentligen är, hur man går tillväga för att skapa en och – inte minst – om att känna kraften i att kollektivt kunna sjunga något så pass avancerat som operamusik.
Lika sentimental som sedelärande är historien om pojken Sammy, som för familjens försörjning säljs till skrupelfria sotare. Hans uppgift är att rensa skorstenar med sin smala kropp. Klaustrofobi är bara förnamnet när han fastnar i en herrgårdsskorsten, men allt slutar gott i och med att barnen i herrgården hjälper honom att komma loss och sedan tar honom under sina vingar.
För att vara skriven med barn och unga i åtanke, så bär Brittens musik på en ovanlig komplexitet och oroande mörk skönhet, som i andra aktens operaföreställning förlängs i Chloe Lamfords drömskt sagolika scenografi och kostymer. Tillsammans med interaktiva moment där publiken, förutom att klämma i och sjunga, får vika pappersfåglar (som sedan samlas in och släpps ner från taket) och hålla upp skyltar med fotspår (som belyses under sotarbossens jakt på den av herrgårdsbarnen gömde Sammy) ges Malmöoperans stora salong en mer familjär, intim atmosfär.
Om man från solistkvartetten Bengt Krantz (även pålitlig talteateraktör i första akten), Ethel Schelin, Teresia Bokor och Rickard Söderberg får den förväntade solida kvaliteten, så överraskar premiärkvällens sju barnsolister lite extra med snygg stämföring i den vaggviseliknande sången Varför gråter du?, som riktas till Sammy.
Det är både synd och konstigt att Brittens Vi gör en opera! Den lille sotarpojken inte spelas oftare. För barnen, små som stora, på operan i lördagskväll var den definitivt en julhit som räcker längre än innehållet i pepparkaksburken.