Luften dallrar i det stora, kala och vitkalkade rummet, trots att temperaturen på Angered Teater ligger på de vanliga 18 graderna.
Kanske känns det så för att jag vet att den självförbrännande franske 1800-talspoeten slash rebellen slash handelsmannen Arthur Rimbaud har inspirerat till idéhistorikern Michael Azars manus, iscensatt av teaterchefen Ulrich Hillebrand med musik komponerad av ljudkonstnären Carl Michael von Hausswolff.
Hillebrands ödsliga och avskalade scenografi fungerar både visuellt och som klangbotten för denna tämligen renrakade men innehållsmässigt tunga monolog. Perspektivet är Rimbauds inre. Han förhåller sig till faserna i sitt liv, utan att blir explicit berättande. Tyngden ligger på ett psykologiskt och existentiellt plan och kommuniceras med ett rappt språk. Med den vita scenografin som bakgrund känns det som en driven handstil på ett tjockt, vitt papper.
Det tar en stund att vänja sig vid Ove Wolfs trallande göteborgsintonation, men rätt snart blir han till en fullödig enhet med orden. Det är drömskt fragmentariskt, osentimentalt konkret och ogenerat intellektuell om vartannat.
Wolf tar sig an manuset med ett dynamiskt lugn och pendlar mellan inåtvända grubblerier och korta publikflirtar. Hans Rimbaudfigur känns kanske inte som den självförbrännande rockstar jag med min lite romantiska läggning hade önskat, men han tar igen det genom sin intellektuella skärpa.
Rimbaud tillbringade åtskilliga år i Etiopien, och filmklipp som ingår i föreställningen kommer därifrån. Wolf får dessutom sällskap av den etiopiska skådespelarn Selam Seyfu Tekla, som blickar ut över oss från en filmduk.
Hon viskar fram budskap – textade på svenska – som vore hon ett minne i sin motspelares bakhuvud. Någon direktkontakt tar de inte. Det är stämningsfullt och snyggt som Afrikareferens betraktat, men Ove Wolf behöver egentligen ingen annan människa att förhålla sig till i den här pjäsen. Han är dess obestridliga, starka mittpunkt.
Loading ...
