En pojke lär sig cykla – druttar gång på gång i diket – vägrar att ge upp. En pojke sträcker upp sin arm i luften – tar aldrig ner den – vägrar att ge upp. Bägge pojkarna (kanske är de samma) visar prov på stark vilja.
Den förste betraktas som helt normal. Den senare hamnar på såväl hospital som konstmuseum.
När Per Lasson och Fria Teatern sätter upp Tim Crouchs märkliga monolog Min arm är det med en anspråkslöshet som väcker sympati. Tilltaget med armen väcker däremot helt andra känslor hos folk i pojkens omgivning – avsmak, ilska, sensationsbegär, girighet, ärelystnad.
Per Lasson har gjort en egen överföring av det brittiska originalet och gett den skånsk och stockholmsk inramning. Det går knappast att påstå att han spelar texten. Han berättar den i jagform men lyfter själv aldrig armen. Det lämnar han istället åt sitt lilla alter ego i lera att göra.
Lasson är flink med tekniken och interaktiv med publiken. Helt i linje med sin brittiska förlaga lånar han i åskådarleden raskt ihop en mängd föremål som får bli dockans motspelare. Dessa manövrerar han sedan, som på lek, framför sin högst moderna variant av laterna magica på ett bord i scenkanten.
Så blir Min arm, i sin chosefrihet, en ganska makaber berättelse om normalitet, fri vilja, sökande efter mening, missanpassning, pennalism, exploatering och medicinska konsekvenser.
När pojken med armen vid pass 30 års ålder blir till världsberömt konstföremål med armen intecknad till astronomiska belopp före sin väntade död, börjar han så smått ångra sitt meningslösa tilltag. Samtidigt kvarstår frågorna: vem skulle han ha varit utan sin lyfta arm? Var armen en tillgång eller belastning? Dire Straits lyriska låt Brothers in arms ljuder under det avslutande bildspelet föreställande en alldeles vanlig liten pojkes uppväxt. Den kända låttiteln blir i det ögonblicket till en både vitsig och djupt allvarlig ordlek.
Loading ...
