Elsa Marianne von Rosen debuterade på konserthuset i Stockholm när hon bara var tretton år. Hennes stora genombrott var sensationellt, hon dansade Fröken Julie i baletten med samma namn som skapades av Birgit Cullberg i ett turbulent samarbete med Allan Fridericia. Därefter har von Rosen dansat många av de stora baletterna: Giselle, Törnrosa och Svansjön. Hon har rest jorden runt och dansat och koreograferat. Nu har hon skrivit sina memoarer.
Elsa Marianne von Rosen föddes 1924 och växte upp på Åkerö slott i Sörmland. Pappa greve Reinhold som hyrde ena flygelbyggnaden var en ytterst auktoritär människa som ofta pryglade sina barn med käppen som kallades ”Majoren”. Han skrämde dem så till den grad att de kräktes i tallrikarna vid de rättegångsliknande måltiderna. Kanske blev dansen en överlevnadsstrategi och en möjlighet att uttrycka sig för den unga Elsa Marianne.
Tillsammans med maken Allan Fridericia bildade Elsa Marianne von Rosen Skandinaviska Baletten. Hon var dessutom verksam som balettchef både på Stora teatern i Göteborg och på Malmö Stadsteater.
Hela hennes karriär finns dokumenterad i andlöst vackra bilder som genröst strös mellan sidorna i boken Inte bara en dans på rosor.
Som två böcker
Att läsa Elsa Marianne von Rosens memoarer är som att läsa två böcker, där den ena beskriver danskarriären med sina slingrande vägar, och där framgångar och motgångar radas efter varandra i en ganska redovisande och inte särskilt spännande ordning.
Den andra sidan av självbiografin är den som rör det privata. Jag tänker mig att det är den biten som är den svåraste när man skriver sina memoarer. Men trots att man riskerar att såra folk eller lämna ut sig själv alldeles för mycket är ett personligt risktagande nödvändigt för att en text av det slaget ska kunna börja leva och engagera läsaren.
Även om Elsa Marianne von Rosen kan beröra familjetragedier som i sig själva kunde vara ämnen till hela romaner (exempelvis begick båda hennes föräldrar självmord) på ett par meningar förblir hennes memoarer intressanta.
Levande barndomsskildring
Den tidsperiod som kanske är mest levande skildrad är barndomen. Dessa partier spirar extra mycket på grund av att de inte konkurreras ut av dansredovisningar eller de återkommande försöken att förklara orsaken till konflikterna, bland annat mellan koreografen Birgit Cullberg och von Rosens man Allan Fridericia.
Det största problemet med Inte bara en dans på rosor är just att von Rosen, trots att hon alltför mycket talar om sin danskarriär utan att lyckas fördjupa sig i ämnet, förblir uppräknande. Men när hon väl vill berätta någonting utanför föreställningsfakta, så lyssnar man mycket gärna.
Loading ...
