En dag i Broadhättan

Simbassängen och ”Trollywood”, de två ord jag bär med mig i bakfickan under min X2000-resa med destination Trollhättan.
. Simbassängen är ett minne från Dalsland, ”landskapet som tiden glömde”, ett landskap som fortfarande andas en atmosfär av 1940-tal med lanthandeln i Gullebyn där man kunde köpa livsmedel bakom disk så sent som 1975.
Till Trollhättan åkte alla dalsländska barn för att få bada i simhall. Klor och korv. Luktminnen som etsat sig fast i en barnhjärna.

Inte bara film
Men det var inte simhallen som satte Västergötland på den kulturella världskartan, utan Lars von Trier med sitt filmprojekt ”Dancer in the Dark”, då han sommaren 1999 valde att förlägga inspelningen till Trollhättan. Plötsligt kunde ortsbefolkningen inte bara beställa fransk senap vid torgets korvkiosk, utan också få se en skymt av skådespelerskan Catherine Deneuve och den isländska rocksångerskan Björk – och vips, döptes den lilla staden i folkmun om till ”Trollywood”. Det är därför med stor förväntan jag åker ner till Riksteaterns kontor i Trollhättan. Inte i hopp om att få se en övervintrad Björk på något litet café, utan för att jag ska träffa Inger Nordström som arbetar i samma stad. För Västergötland är långt ifrån ovant vid celebriteter. Innan Deneuve hade de ju sin egen country-stjärna vars USA-turné 1996 bland annat omskrevs på följande vis:

”A successful tour of the USA was had by Inger Nordström/…/ After a day of rest and sightseeing in Hollywood, (where they saw John Fogerty on Hollywood Blvd.), they where picked up by their sponser SAAB and taken to the Renisansse Esmeralda Hotel in Indian Wells Palm Springs. The hotel was a five diamond hotel with golf course outside and a poolside bar. The band enjoyed the 25 celcius weather and prepared for their show for all SAAB executives, dealers and invited press, media and celebrities”.

Ja, både musiken och filmkonsten verkar alltså hitta näring till att växa och utvecklas i den jordmån som Götaland kan erbjuda. Då borde väl även teatern finna sin publik på samma plats. En konstart drar ju ofta med sig intresset för en annan, resonerar jag möjligen något naivt.

Musiken ledde till teatern
– Jo, teatern har en stor publik i Västra Götaland, en publik som också växer, bekräftar Inger Nordström min teori.
Inger är numera verksamhetschef på Riksteatern Västra Götaland, men hon kom in på teaterområdet via musiken. Det var i varje fall som musiker hon valde att läsa kulturvetarprogrammet i Karlstad och Göteborg. Så direkt efter studierna erbjöds hon ett vikariat som länsteaterkonsulent i Skövde som så småningom övergick till en fast tjänst.
– Och nu är jag fullkomligt teaterfrälst, bedyrar Inger som för den skull inte lade vare sig cowboyhatten med tillhörande countrysångkarriär på hyllan förrän dottern Emmy föddes för drygt 15 månader sedan. Innan dess körde Inger dubbellopp och hade fullt sjå med att pussla ihop schemat för det egna bandet ”Inger Nordström & The Rhinestone” så det passade med jobbet på Riksteatern.
– Jag kan fortfarande längta efter musiken och bandet, men det är svårt att få ihop två världar när man har barn. Och att vara med Emmy är ändå viktigare för mig än musiken just nu, menar Inger.

Stressat lantliv
Vi träffas i Riksteatern Västra Götalands kansli som ligger precis så pittoreskt beläget som man kan önska sig av en kulturverksamhet i en mindre ort, i en gråvit sekelskiftesvilla med adress Magasinsgatan 2, precis vid Göta kanal. En romantisk längtan bort från huvudstadens stress och jäkt faller över mig. Tänk att få sitta här och bara ”pyssla” lite med teater, precis vid kanten till Göta Kanal. Någon halvtimme in på intervjun inser jag att den rosaskimrande bilden skär sig ganska rejält med verklighetens bjärta färger. Jag borde ha lärt mig att i och med den bärbara datorn, internetmodemet, mobiltelefonen och den alltmer accelererande effektivitets- och prestationsandan har utvecklats, så finns det inte längre några idylliska och lugna arbetsplatser i Sverige, möjligen då i något sanerat hus för elallergiker.
– Vid årsskiftet slogs dessutom Götalands samtliga tre teatrar ihop. Så nu sitter vi sex teaterkonsulenter under samma tak här i Trollhättan, inflikar teaterkonsulenten Jan Ove Berndtson i mina tankar när han också sällar sig till samtalet i det lilla grönmålade konferensrummet en trappa upp.

Arrangörernas spegel
– Och innebär den ihopslagningen mer arbete för var och en av er?
– Inte i praktiken. Vi tog med oss de uppgifter vi hade tidigare i respektive län, men sammantaget blir ändå jobbet tyngre eftersom man även måste vara beredd att backa upp varandra, menar Jan-Ove.
– Samtidigt är det bra att man har möjlighet att kunna prata av sig hos varandra, tillägger han efter en minuts betänketid.
Inger berättar att arbetet inte bara innebär det direkta samspelet med Riksteatern.
– Vi är arrangörernas representanter och en ideell förening. Det är teaterföreningarna som är våra medlemmar, klargör hon för en oinvigd som också får veta att Riks Västra Götaland samarbetar med fria grupper, länsteatrar samt i Göteborg med exempelvis Folkteatern, Stadsteatern och Operan.
Jag frågar hur en typisk arbetsvecka kan se ut för Inger och Jan-Ove med 49 kommuner på sitt ansvar (ja, så många finns det i Västra Götaland).
– Det blir väldigt många möten…
– Nä, men hej Kent. Kom in och sätt dig, avbryter Jan-Ove
och in släntrar skådespelaren Kent ”Malte” Malmström som just har spelat matiné med sin succéföreställning ”Samling vid pumpen” i Trollhättans Folkets Hus. Nu tittar han förbi bara för att ”morsa” på Inger och Jan-Ove innan det är dags för kvällsföreställningen. Det är visserligen långt mellan städerna där Kent spelar, men relationerna med teaterföreningarna blir gärna nära när man som Kent Malmström har turnerat i Sverige i decennier. Så känns det när vi sitter runt det lilla slitna konferensbordet med affischen på komediennen Birgitta Andersson hängande på sniskan bakom Inger Nordströms stol.
– Och vad är då det bästa med era respektive jobb?
– Att det är så omväxlande och att allt i princip kan hända i det här yrket, är Ingers och Jan-Oves enhälliga svar.
Vilka föreställningar är det då som efterfrågas av teaterföreningarna och därmed publiken?
– Konstigt nog är det inte bara musikaler och shower, utan också mycket talteater, svarar Inger som om hon kunde avläsa mina fördomar om den publik som inte bor i Stockholms innerstad och tillhör den självutnämnda kultureliten, och deras smak.
– Sedan är det förstås alltid en efterfrågan på föreställningar med kända skådespelarnamn och skådespelare som är lite äldre, sådana som en erfaren publik känner igen.
– Men hur fångar man då upp den unga publiken?
– Det finns alltid en brist på unga arrangörer, är Ingers svar. Ja, kanske behövs det fler unga arrangörer som vet vilka namn och föreställningar som går hem hos den kommande generationen teaterbesökare, tänker jag.
Efterfrågan på bra föreställningar är alltså stor och därmed också arbetsbördan för Inger och Jan-Ove, men ännu är inte Inger Nordström beredd att döpa om Trollhättan till det mer Broadway-associerande namnet ”Broadhättan” och därmed konkurrera med von Triers ”Trollywood”.