Selma Lagerlöf står staty i Karlstad. Sedlig i fotsid kjol och kappa, med händerna vilande i knät och knuten på plats. I Tegnérlunden i Stockholm möter förbipasserande en naken August Strindberg. Skulptören Carl Eldh har porträtterat honom nästan skrattretande atletisk med bred bringa och ett sexpack muskler på magen. Våra stora skalders eftermälen tenderar på samma sätt att huggas i sten, åren går och de reduceras till en sagotant eller ett galet geni.
Om nu ingen sätter släggan i dem – som skribenterna Marianne Goldman och Gunilla Boëthius gör med Lagerlöfskan i sin gemensamma pjäs Selmas kärlekar. Med väl valda ord mejslar de fram en djärv Selma: obeveklig i sin litterära strävan och skoningslös när någon kommer i vägen för den, även om det är någon hon älskar. För här speglas Selma Lagerlöf i livskamraterna, framför allt i ”resekamraten” Sophie Elkan, på sin tid en framgångsrik författare, men också i ”författarhustrun” Valborg Olander.
Selma Lagerlöf väjer inte för dubbelliv och vi anar att det är den rival som för tillfället göder hennes inspiration som står högst i gunst. Kärlekshierarkierna ruckas konstant, vilket Anna Sjövall med fin fingertoppskänsla får fram i regin, inte bara genom ord utan med små koreografiska lekar. Som när bägge älskarinnor indignerat härmar Selmas halta gång!
Selmas kärlekar är överlag en varm, glimtvis till och med rolig pjäs. Särskilt Åsa Persson har en komisk talang som spricker igenom allvaret i nästan alla roller jag sett henne i.
Men det bästa med föreställningen är hur den mitt i alla intriger och svek aldrig släpper sikte om Selmas största kärlek: författandet. Just det som jag saknade i Sveriges televisions dramasatsning i julas.
Mats Perssons scenografi förstärker författarens arbetsiver: medan kostym och dekor skiftar i grått och svart lyser skrivdonen, bord och stol, bjärt röda. Och när hon mot slutet beklagar sig över att hennes liv till stor del bestått av arbete klingar den annars så övertygande Veronica Dahlströms stämma falskt. Däremot tror jag hennes Lagerlöf när hon innerligt beskriver det mirakel som skedde när en lärarstuderande värmländska insåg att hon har lika stor rätt till pennan som vilken von Heidenstam som helst.
Loading ...
