”Dum, dummare, Dumb Show” är Dramatens försäljningsargument för denna pjäs på Elverket. Det låter ju inte så dumt, den mediekritiska satiren av prisbelönta britten Joe Penhall anas innehålla en hel del humor.
Och när Reine Brynolfssons tv-profil och komiker Barry inleder med att i puffande mikrofon dra ett utdraget ståuppskämt som slutar under bältet konstaterar jag att valet av pjäs kan visa sig aktualitetslanda helt rätt i den senaste tidens svenska våg av komikervurm. Den äntligen alldeles egna stjärnhimmel av humorkändisar, där förmågor kan slå igenom på lagårdsdörrsbred front över en melodifestivalsnatt.
Brynolfsson använder allt sitt finstilta fysiska: subtila tics, ögonrörelser och mungipsryckningar. Hans dekiga comedygubbe med efter showen-svettig panna och trött knarrig röst, i obekväm kostym och ful slips, ser ut som något av intervjuoffren i dokumentären The aristocrats. Han visar med all tydlighet att humor inte har något med glädje att göra, som Henrik Schyffert brukar säga. Det svarta här är att berömmelsen alltid är en större drog än alla minibarens spritflaskor och allt tjack (neråt/uppåt/hitåt/ditåt) som denna deprimerade komiker dragit i sig.
För det är bekräftelsebehovet snarare än pengarna som lurar honom in i samarbetet med bankmänniskorna John och Jane (Tomas Hanzon och Kristina Törnqvist). Som naturligtvis istället visar sig vara en sammansvärjning. En fälla gillrad av dessa två skandaljournalister under cover, som skulle sälja sina barn för ett snaskigt tabloidavslöjande.
Jepp, det är baksidan vi får se. Baksidorna av kändisvärldens och medievärldens samma bruna soffa, på en och samma scen. Ett inte helt originellt avslöjande. Och när detta klarlagts, maktspelet vridits om några varv och ett antal brittiska cynismer levererats, händer inte så mycket mer. Varken i pjäsen eller med Kjersti Horns uppsättning.
En tuff effekt är när strålkastarriggen i scenbytena blixtsnabbt vänds mot publiken. Det visuella blir fysiskt, ljuset exploderar i våra ansikten – pang! – som för den som befinner sig mitt i en mediestorm. Men utöver det görs inget mer av det faktum att publiken ju sitter där som på läktaren i Barrys tv-show eller som den skvallerfrossande allmänheten. Brynolfsson plockar upp ett skratt i publiken men det känns som ett enstaka improviserat infall, inte en medveten tanke i uppsättningen.
Med en mindre statisk och mer kontextupplockande iscensättning hade Dumb Show kanske kunnat bli en smart liten aktualitetsblänkare. Nu blir showen snäppet dummare än så.
Loading ...
