Eftermiddag är en specialskriven slutproduktion som Jon författat på uppdrag av Teaterhögskolan. Stycket hade premiär den 25 november.
Hur känns det när din pjäs Eftermiddag som du skrivit för Teaterhögskolan ställs bredvid Ibsens klassiker Ett dockhem?
– Jag tycker det ger en fin kontrast. Det är intressant att jämföra pjäserna, det finns tematiska likheter: ”Hur skall man leva och hur skall man leva tillsammans” – här finns helt klart en parallell.
– Ett dockhem har tolkats av feminister som en pjäs om kvinnlig frigörelse. Men pjäsen – som jag läser den – handlar om att det traditionella äktenskapet är ödeläggande. ”Om Ibsen är feminist så är jag biskop” har James Joyce sagt. Jag måste nog hålla med om det.
På den internationella scenen
Just nu kan man se din pjäs Namnet på Schaubühne i Berlin i regi av teaterns konstnärliga ledare Thomas Ostermeier. Vad tycker du om hans tolkning?
– Jag tyckte mycket om Ostermeiers uppsättning. Det var en intressant läsning.
– Jag för diskussioner med Schaubühne om ett fortsatt samarbete. Dom sätter upp min pjäs Dröm om hösten i september nästa år. Det är även flera andra tyska teatrar som intresserar sig för mina pjäser.
Tror du att dina internationella framgångar som dramatiker kommer att bana vägen för andra nordiska dramatiker?
– Både ja och nej. Peter Rosenlund har med sin pjäs Skitungen haft liknande framgångar som jag har haft på den internationella scenen. Men man kan knappast tala om något trendbrott.
– I exempelvis Tyskland har regiteatern dominerat länge, därför finns en längtan efter ”back to basics”. Denna längtan är en möjlig förklaring till intresset för nordisk dramatik.
– Ibsen och Norén spelas allt oftare. Man får en öppning, en ingång till den nordiska dramatiken genom dramatiker som till exempel Norén. Intresset för Ibsen har öppnat upp dörrar för mig. Faktum är att flera av dom som översätter mina pjäser till europeiska språk är Ibsen-kännare i botten. Ibsen är stor, hans namn nämns i samma andetag som Tjechov och Shakespeare.
Att översätta Norén
Lars Noréns Personkrets 3:1 valdes nyligen till årets uppsättning i Norge. Hur var det att arbeta med en översättning av en sådan text för dig?
– Jag tycker om att översätta. Det passar mig. Norén är mycket skicklig på att skriva dialog. Det vilar något genialt över Personkrets 3:1.
– Men det var en tung text att översätta, det skall jag inte sticka under stol med. Pjäsen är fylld av ord och uttryck som det var svårt att hitta norska motsvarigheter till. Men samarbetet med regissören Björn Melander fungerade bra, han har bra textöra.
– Jag skulle kunna tänka mig att översätta Norén igen.
Flera europeiska dramatiker skriver dramatik i en mer dokumentär stil än vad du gör, till exempel Norén. Är det något som lockar dig?
– Nej inte det minsta. Noréns pjäs November som jag översatt handlar om några människor som träffas efter döden. Denna sida av Noréns författarskap intresserar mig.
– Jag tycker att konsten bör ha ett avstånd till verkligheten, det är avståndet som gör konsten till konst. Bra konst ger ett unikt perspektiv. Blir konsten för dokumentär upphäver den sig själv som konstverk betraktat och reduceras till ett avtryck av verkligheten.
– Personkrets 3:1 kan förefalla dokumentär, men är det inte. Det är utan tvekan ett diktverk. Språket är förhöjt. Det finns en mångfald av röster, nästan som en kör, som leder tankarna till författare som till exempel Dostojevskij. Pjäsen har en religiös kvalitet, en kristen grundsyn. Det är inte alls konstigt med tanke på att konsten är släkt med det andliga, det moraliska.
“Teater är mer än mening”
Vad ser du som diktarens uppgift?
– Svårt att säga. Genom formen kan människor se och uppleva sidor av livet som annars kanske hade varit osynliga. Diktaren exponerar sig genom formen. Därför måste diktaren ansvara för formen, att det blir god konst! Men man kan inte ansvara för hur ens verk uppfattas.
– Varje ny uppsättning av en pjäs är – om den är bra – väsensskild från den förra. Ett dockhem kan till exempel sägas handla om att en kvinna bör lämna sin man och sina barn. Men det är lika möjligt att hävda, att stycket handlar om vad som händer när en kvinna lämnar sin man och sina barn. Vad Ibsen menat är på ett plan oviktigt, det är att verket öppnar sig för flera olika tolkningar som är viktigt. Det är den egenskapen som gör det till bra konst: ”A poem should not mean but be”. Ett verk av hög konstnärlig kvalitet innehåller många tomma rum, mellanrum där betraktaren själv måste lägga till något.
– Det är upplevelsen som är det viktiga, inte betydelsen. Betydelsen är en intellektuell konstruktion. Teater är mer än mening. Den är också lukt, färg – en rumslig upplevelse.
Första pjäsen resultat av Bergen-projektet
På Schaubühne driver man sedan mitten av 90-talet ett målmedvetet arbete för att lansera ny europeisk dramatik inom ramen för N.E.W. Theatre Network. Finns det någon motsvarighet i Norge?
– För en del år sedan drev Tom Remlov – som då var teaterchef i Bergen – ett projekt som kallades för ”Bergen-projektet” och som gick ut på att ta fram nyskriven norsk dramatik. Och det gjorde man också. Bland annat skrev jag min första pjäs – Någon kommer att komma – som ett resultat av den här satsningen. Projektet producerade någonstans mellan 100 – 150 pjäser men inte så många av dom var något att ha om man skall vara uppriktig.
– Projektet fick ingen fortsättning utan avslutades i och med att Remlovs chefsperiod löpte ut. Sedan dess har det varit ont om satsningar, även om det har gjorts vissa försök. Nationalteatret till exempel samarbetar för närvarande med N.E.W. Theatre Network. Övriga deltagare i nätverket är – bortsett från Schaubühne som du redan nämnt – Royal Court Theatre i London, Teatro della Limonaia i Florens och Théâtre National de la Colline i Paris.
Föredrar tyskt framför engelskt
Är de nordiska länderna nyfikna på varandras dramatik?
– Flera teatrar i Norden spelar mina pjäser – bland annat spelas en operaversion av min pjäs Någon kommer att komma i Bergen i helgen med komponerad musik av Knut Vaage – men man är mer intresserad av min dramatik utomlands. Jag tror det har med det smala språkområdet att göra. Om ens pjäser finns på exempelvis tyska så når man många fler teatrar. Därför satsar jag på att få mina pjäser översatta till flera språk. Till exempel skall några av mina stycken ges ut i bokform på persiska och även spelas i Teheran.
– I dom nordiska länderna har den anglo-amerikanska dramatiken ett starkt fäste. Men Tyskland är ett viktigare teaterland än vad England är tycker jag. Den tyska teaterkulturen är bland de starkaste i världen. Det finns mycket mer forskning till exempel. Kanske har det med krigen att göra, nazismen.
– Tysk teater tar konsten på allvar, anglo-amerikansk teater präglas mer av ett ”money, money”-tänkande. Men det görs mycket bra film där, teatern har tappat som konstform jämfört med dessa länders starka filmkultur
Så arbetar Jon Fosse
Ser du ett konkret rum framför dig när du skriver?
– Jag skriver för ett logiskt rum. Jag bryr mig inte om ifall scenografin är naturalistisk eller inte. Mina pjäser är en blandning av stilisering och realism. Man kan vid en uppsättning gå tillväga på olika sätt, men att helt spela mina stycken naturalistiskt än nog vanskligt.
Hur ser dina rutiner ut vid skrivbordet?
– Måste ha sammanhängande skrivtid. Det är mycket viktigt. Jag kan inte skriva då och då. Därför reser jag allt mindre. Dessutom har jag ju fru och tre barn. Det är viktigt för mig att ha en lugn och trygg miljö hemma när jag skriver. En väldig trygghet. Då kan jag kasta mig ut i ett för mig totalt okänt landskap. Skriver utan mål, jag vet ingenting, jag bara börjar skriva. Det gäller att släppa kontrollen och följa en okänd logik. Drömma i vaket tillstånd. Då, när jag är mitt uppe i processen, kan jag vara väldigt skör.
Vad har musik för betydelse för dig?
– Jag lyssnar nästan aldrig på musik. Ändå bygger jag mina pjäser som om jag ”spelade fram” dom. Rytmen är viktigare för mig än vad betydelsen är.
Vad gör du om tio år?
– Antingen är jag död eller så skriver jag.
Loading ...
